Det pratas mycket om barnen men pratas det med barnen? Vi ser hur barnfattigdomen ökar. I veckan kom siffror på bostadslösheten bland unga som inte gör någon glad. För det kan inte vara meningen att en enda unge ska kunna kopplas till kategorin bostadslös. Grubblar lite lite på tiden när jag växte upp (får mig att låta riktigt gammal) och nu.
En del som kommer mitt minne till del var att det ställdes krav på oss unga att utföra något. Att det inte gick och dra benen efter sig. Men det som var avgörande var att det gjordes utifrån en ton av omtänksamhet, kärlek medan idag moroten och omtänksamhet har ersatts av piskan.
Jag hade tur trots skilsmässa och en far som var allt för pigg på flaskan som stöd. Det fanns en omgivning som brydde sig om mig allt från vissa lärare på skolan, fritidsledare och grannskapet. Att växa upp i den södra Stockholmsförorten gjorde att det var lite Andersonskans Kalle över det hela ( Idag skulle jag säga Bullerbyn). Stränga vuxna som läxade upp grannskapets ungar men hela tiden en omtanke. Visst är det lätt att drömma tillbaka och bara minnas det ljusa stunderna och min barndom var inte ljus rakt igenom utan hade riktigt mörka partier. Men åter så fanns de individer i skolan, socialen som brydde sig ville väl, men att jag sedan struntade i dem är en annan del. Men finns dem idag och tillåts de gå utanför ramarna eller är de fast i en roll schema som är orörligt för annat än de som står på agendan?
När jag många år senare pratade med den dåvarande socialchefen i Vimmerby och vi grubblade på hur det kunde gå så snett för en del unga och ropen på mer vuxna i skolan och mer fältare på fritiden hördes så grubblande vi om det inte fanns vuxna kring det enskilda barnet? Och med lite matematik så var nätverket kring hundra med släkt, lärare, övrig skolpersonal, fritidsledare, föreningsledare, grannar, övriga föräldrar, socialen mm. Men det som gjorde att denna ring av vuxna inte längre klarade av att hålla våra unga innanför ringen var enkel. Vi talade inte längre samma språk vi hade inte längre samma normer utan de skilde mellan olika aktörer. Till och med inom en profession kunde åsikten om var gränserna gick vara olika. Den samlande vuxenvärlden skickade för många signaler som gick kors och tvärs med varandra och allt landade i att det var någon annans ansvar, eller att den enskilde hade hela ansvaret i sin hand. Den kollektiva uppfostran som jag var en del av var som bortblåst och att ställa upp krav på grannens unge var inte välkommet längre. Hemmets borg växte allt mer och låsta dörrar ersatte kramar och välkomnande.
Är våra trygghetssystem byggda för att ge den enskilde trygghet eller är de byggda för att trygga systemet från den enskilde. Får en känsla av det sista. Med tuffare inträdeskrav högre avgifter och svårare regelverk ställs frågan på sin spets. Kraven på arbete när det är en hög arbetslöshet, Kraven på utbildning fast platserna minskats ner. Kraven på... Men kraven på systemet har inte möts upp gentemot den enskilde individens. Vi ser en förskjutning där det gemensamma sakta backar tillbaka och den enskilde får bära sin egen börda. Allt utifrån en minskat solidaritet och värst av allt en misstro.
Men vi kan inte gå tillbaka. Den tid som varit har varit men vi kan bygga för framtiden. Och i det bygget så måste vi se individen och se hur vi bygger tryggheten runt den. Men det handlar om politik. Här det skillnad på blå och röd. Synen på samhällets roll och individens ansvar. Hur vi ska stötta eller piska. Vilket som föder framgång. Ser vi tillbaka så är Sverige ett framgångsland på på många områden och det under en tid när vi gick våran egen väg med en stor offentlig sektor som stöttade individen och tog emot om det gick snett. Nu närmar vi oss landet mitt i smeten. En i mängden som inte är särkilt framgångsrika och söker lösningar på våra problem bland andra. Inte det landet som var uppfinnaren av framgång. Den sociala ingenjörskonsten har fått stå tillbaka. Andra krafter med marknaden som ledstjärna har tagit över.
Det finns en dröm hos socialdemokrater att backa bandet till den tid då vi var i fronten och partiet snubblade på femtio procent istället för trettio. Men vi måste släppa loss akademin. Våga ge resurser till forskare att tänka nytt utifrån ett tydligt ideologiskt budskap. Håll ihop samhället och gruppen. Finn lösningar som stimulerar den enskilde att pröva sina vingar utan att det ska bli brända vid ett misslyckande. Här ligger utmaningen för partiets programkommission likt den arbetsgrupp som ska ta fram en plan för att utrota barnfattigdomen.
Det lilla barnet växer upp och bilden från barndomen följer med. Låt den bilden bli ljus
Media: Ab, Ab2, SvD, DN, DN2,
Mer Krönikor och Tankar: PJ Anders Linder, Thomas Böhlmark,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnfattigdom, Socialdemokraterna, Nystart, krönika, personligt,
