 |
| Ibland känns vägen lång... |
Minns för ett antal år sedan när jag stod i en halvmeter snö och svor på kung Bore med min lilla skyffel. Då kom guden från kommunen i form av den massiva snöplogen och sn-llt frågade killen om han skulle hjälpa mig. Frestande att säga ja? Nej, det var det inte för jag ville inte känna att han gjorde det för att jag var lokalpolitiker eller att jag senare skulle kunna beläggas med att utnyttja min position. När jag som sittande i styrelsen för Astrid Lindgrens Näs har fri entre till bolaget arrangemang för att vara insatt i verksamheten, har jag problem att gå in gratis.
Det finns en ryggmärgsreflex om att inget är gratis och att betalar inte jag så gör någon annan det. Frågan är om jag då har rätt att ta min del eller om jag ska avstå. I det politiska arbetet är jag försiktig för som jag skrev i Söndagskrönikan så handlar det om förtroende. Så jag erkänner att mitt förtroende till Håkan Juholt har fått sig en knäck och jag känner en besvikelse över en person som jag med fler trodde levde som han lär. Oavsett om det är brott eller slarv. Uppförsbacken är lång...
Nu fick jag skriva av mig lite och ska försöka finna glädje och slänga mig över den kommunala budgeten och ge borgarna vad de tål... Ryktas att det inte står så rätt till med Alliansen i Vimmerby och budgetmöte brukar vara en bra termometer på samarbetet. Vi får väll se vad dagen bjuder...
Hur får man förtroende tillbaka och väljare kan inte köpas. Valet 2014?...
Bloggat: Johan Westerholm, Peter Andersson, Alexandra Einerstam på ämnet
