En fråga som jag idag på resande fot mot folkhälsostämman in
huvudstaden undrar över är när gränsen går för att desperationen ska få fäste
och dumheterna bli ledstjärna. Självklart så handlar det om Kristdemokraterna
som nu har passerat ännu en gräns. Under tre procent och vägen till riksdagen
har aldrig synats så lång.
”Det är valresultatet som räknas” är det som kommer fram när
jag på tåget uppmärksammar kristdemokraten på grannsätet om dagens siffra 2,9.
Ett mantra svar som man tar till när det känna jobbigt. Men fungerar det inåt?
Jag vet min egen panik när Socialdemokraterna var under trettio procent. Hur
jobbigt det var för mig. Från att pendla mellan 35-45 så var vi på väg mot en
parti som alla andra. Att inte längre kunna säga att nästan hälften av befolkningen
var sossar kändes. Men självklart så var det nyttigt och påvisade att vi var
mänskliga och hela tiden måste jobba med oss själva för att vara attraktiva och
relevanta i väljarnas ögon. Arbetet är inte klart utan har precis börjat och
det finns motstånd, för alla har inte insett att vi inte är politikens gud utan
högst dödlig.
Men hur ser då kristdemokraterna på sitt parti och sin
politik. Tja, enkelt uttryckt så verkar det handla om att vi står för rätt
saker men att men att inte folket begriper det sp vi tar och skriker lite högre
och samtidigt dunkar på Socialdemokraterna för att de är dumma mot familjen.
Kan ge en poäng till Göran Hägglund som gör tappra försök till att komma ut med
en ny inriktning/retorik på frågorna men det interna motståndet verkar starkt
och att han fick sitta kvar verkar mer avspegla splittringen inom partiet än
att han har ett stort stöd. Men om skrika högre, skylla på andra och vänta in
moderata stödröster är en framkomlig väg får vi se. Mitt stalltips är att de
inte kommer funka.
Det andra partiet som ser ut att vara på väg ut, Centern,
verkar i alla fall försöka med allt från biltullar till vapen till Kina. Men om
Kristdemokraterna ligger fast i sin ideologiska fåra med frikyrkan som grund är
Centern mer ute på hal is och söker fäste i allehanda frågor utan att finna,
varken trygghet eller väljare. Det visar sig gång på gång att jordbruket kring
Stureplan inte är lukrativt för att nå fler sympatisörer.
Nästa parti som tenderar att famla sig neråt är då
Folkpartiet i den före detta framgångsrika Alliansen. Med att allt mer likna
ett skolparti som inte ens på den frågan går i takt med samtiden utan känns mer
som en kvarleva från dåtidens pilsnerfilmer med den katedern som främsta del i
klassrummet. Varken läraren eller eleven står i fokus. Åter så ett parti på den
borgerliga kanten som söker sig bort från sina ideologiska grunder för att
famla efter nya.
Slutsats: Att partier söker nya lösningar på dagens problem
är bra och nödvändigt men när de väljer att göra det med ideologiska byten
eller kullerbyttor så lämnar väljarna dem. När de gör det med bibehållen
ideologi men lyhörd för samhällets skiftningar så belönas dem. Och så noterar jag hur rubriksättningen nu lyfter (S) istället för sänker eller negligerar