Tristessen över politiken tar ibland överhanden och tanken
att bara lämna skiten. Visst kan jag skriva att Fredrik Reinfeldt är dum och
att Stefan Löfven inte gör som jag vill och också då är dum, men inte så dum
som Reinfeldt för hur skulle det se ut och måste jag gradera så är Reinfeldt dummare men inte lika dum som Åkesson och ni läser och smaskar i
er… Men just nu är jag bara politiskt trött och känner att det bara går runt
och inte kommer framåt. Skäller på regeringen som skäller på oppositionen och
så ett varv till… Den politiska vardagen enligt vissa och igår enligt mig.
Sakta så har jag allt mer börjat grubbla på det politiska
spelet och om det leder samhället framåt och om det utvecklar mig eller om jag
sakta men säkert börjar gå i stå? Är det omgivningens fel eller har jag bitit
mig fast i politiken allt för länge? Är det dags att lämna den primärkommunala
vardagen för att finna andra utmaningar. Ser man omkring på min omgivning så
verkar de relativt nöjda med vardagen. Jag drar då slutsatsen att det är nog
mig som felet/tröttheten finns hos. Att
sedan 1985 varit medlem i SSU och i stort sett dagligen funnits i den politiska
vardagen från 1995 förtroendevald i Vimmerby och sedermera också landstinget
och från 2006 på mer eller mindre heltid. Bloggen har kommit in i mitt liv och
spaltmeter har de blivit över 2500 inlägg om politik och lite hårvård… Men det
är en period då det känns som autopiloten blivit allt mer påkopplad och
upprepningen tar allt mer plats.
Tankarna om en förändring har nog alltid funnits och det är
bra att man hela tiden ser över sin vardag och ifrågasätter om det går att göra
annorlunda. Men när de tankarna kommer allt oftare och tillfällena när man
känner sig nöjd över vardagen blir allt färre är det nog mer aktuellt att söka
sig vidare eller i alla fall en större förändring.
Måste säga att det var Brit Stakston och Johan Westerholm
som skynade på processen när jag lyssnade på dem på Nätrot12. Johan Westerholm
som pratade om att finna sitt format och vara trogen det då man ger läsaren vad
de vill ha och man bygger då upp ett förtroende med sin läsekrets. Brit
Stakston sökte exempel på när ens bloggande givit uppmärksamet eller
förändring. Närmast det som jag kan komma är enkäten från Expressen och den
efterföljande pressetiska diskussion som pågick. Sedan har jag med min
medverkan i Öppna kriskommissionen påverkat partiet, men det var i en grupp. Men
allt detta landar i min roll i sociala medier. Har varit med ”länge” och är det
för egot eller för att göra skillnad? Frågorna växer
Men blir det då någon slutsats av detta svamlande kring mitt
ego? Tja att bloggandet kommer variera över en tid och kvalitén och kvantiteten
kommer variera kraftigt. Nu må en del av mina cyniker ställa frågan (så jag gör
det själv) vad är skillnaden? Vet inte men jag tonar ner min egen
prestationsångest om att alltid behöva skriva, kommentera. Kanske börja ha
färre texter men mer genomtänkta. Att finna ett annat format som ger mer tanke
och mindre skjutjärn. Eller ska det bli en modeblogg?
