 |
| Den gröna sidan upp |
Lördag och solen försöker sig fram mellan molnen, som ser
lite grubblande ut på om de ska släppa ifrån sig väta. Fortfarande så vet jag
inte vad som ska skrivas när jag börjar med dessa rader utan det känns tomt.
Ett ord som kommer är dock gräsklippare…
Jag borde klippa gräset och det innan Hammarby möter
Degerfors vid fyra hugget på Tv:n. För mig är inte EM lika intressant eller
spännande som att följa mitt lag väg fram i Superettan. Självfallet kommer jag
på måndag kväll banna bussen som ska ta mig till Borgholm om den inte skyndar
på så jag får ansluta till partikamraterna som sitter på Harrys och ser Sverige
möta Ukraina. Men visst så är det enklare att stödja Bajen som åker till
Degerfors och inte behöver ta ställning till om vi ska bojkotta på grund av
regimen. Må dock fortfarande ogilla Fredrik Reinfeldt och hans politik men inte
så Bajen behöver göra en landsbojkott och då särskilt inte gentemot Degerfors.
Globaliseringen och idrotten är inte så enkel som vi vill.
Inte ens schlagern är lätt när alla ska få vara med och då det dyker upp
diktaturer blandat med usla bidrag i en salig röra som gör att man inte vet vad
man ska tycka och sedan när blev Israel europeisk? Och vart går gränsen?
Devisen allt är politik är jag en av de som ställt mig på barrikaden för. Men
är det så och är fotboll politik? Delar ja, andra delar nej. När bollen passas
mellan spelarna på planen för att avslutas med ett skott i krysset så är det
mer konst än politik. Politiken sker på bänken, i omklädningsrummet och på
läktaren. Men den verkliga politiken sker i styrelserummen där kapitalet
brottas med resterna av idealismen, som är grunden för idrotten.
Så när idrotten kommer till stan så finns chanser till
förbrödring som inte ens den starkaste diktator kan rå på. Visst gör det allt i
sin makt för att hylla sin förträfflighet. Men om jag ska ge mig på en
ovetenskaplig analys så har inga diktaturer (finns säkert undantag, ge exempel
som kommentar) varit starka i lagidrotter. Lagidrotter kräver demokrati för att
de ska fungera, även om en stark ledare ofta finns. Det handlar om att lyfta
laget för att stärka individen. Zlatan är aldrig bättre än den omgivning som
finns runt honom tillåter. Om Zlatan aldrig får passen från sina lagkamrater så
blir det inga mål och han kommer inte hyllas, men viktigast laget kommer inte
vinna matcherna. Det är kollektivet som lyfter fram individens talang.
Så fotbollens europamästerskap går nu i Ukraina och Polen.
Bojkotta eller tro att de kommer stärka demokratin på sikt är en frågan.
Kortsiktigt en seger för den sittande regimen är ett faktum men på sikt?
Om jag som avslutning backar tillbaka till den för mig
centrala konflikten inom idrotten så blir det frågan mellan kapitalet och
idealismen. Även i allt lägre divisioner blir det ett allt mer
professionaliserat tänk. Vi kunde läsa om mitt lag Hammarby som sorterade
6-åringar. När jag träffar unga i Vimmerby så klagar de på att sorteringen även
pågår i min kommun och lagen toppar och ställer unga utanför. Allt för snabbt
så slutar leken och det blodiga allvaret tar vid. Ett allvar som bygger allt
mer på kapitalets intåg och idealismens uttåg. Men ni som läst Zlatan,
kapitalets gullegris, skulle inte få vara med om kapitalet och föräldrar bestämt
från början.
Det sker en allt mer professionalisering av samhället på
många nivåer och inom många områden utan att vi reflekterar om det är bra eller
dåligt. På vissa områden är den nödvändigt och bra för utvecklingen av
samhället. På andra områden är jag mer tveksam om det gynnar en
samhällsutveckling som vi vill se. Många olika intressen krockar och någonstans
så måste vi döma av vad som är rimligt.
Som avslutning kan jag konstatera att diktaturer sällan satsar på
bredden och elitskolor som skolar arbetsklassen inte främjar resultaten på
sikt. En tanke för våra föreningar att bära med sig.
