Förra sommaren så bröt vi upp köksgolvet och gjorde ett
nytt. Vi höjde det en bit och gav det extra tjock isolering. Vi kunde sedan
uppleva en vinter som var varmare inne än tidigare och vi kände oss tryggare.
Vi hade höjt golvet en klass, men inte lämnat klassen.
Det pågår nu en diskussion om klass och klasshat. Vem
tillhör vilken klass och hur ska klassresan se ut och vad är en klassresa och
är den ens möjlig? Om vi börjar i den sista delen beror det på hur vi tolkar
klass. Är det rent materiellt så har jag gjort en gigantisk klassresa. Från
socialbidraget, skilda föräldrar men en som missbrukade till villa, fru och
barn och ett stort socialt nätverk och en inkomst som gör att jag köper
Dahlinskjortor.
Men mentalt är inte resan gjord och kommer aldrig att göras.
Där sitter jag kvar på den slitna köksstolen väntande på snabbmakaronerna som
toppades med makrill i tomatsås som pappa tillagade i den skitiga lägenheten i
Trångsund. Det lämnar mig aldrig även om jag skulle vinna på lotto och välta
mig i guld och champagne. Mentalt så sitter den tiden och de värderingar som
följde mig så hårt att man inte ruckar på dem. Det är min arbetarklass som
finns där. Men att jag sedan ser nya verktyg för att göra samhället bättre är
inte samma sak som att överge sin klass. Jag har sedan tidigare skrivit om en
vilsenhet som jag kan känna då de som står på industrin utropar sig till den
enda arbetaren och jag är något annat. Medan den ursprungliga medelklassen och
då särskilt den som anses vara lite högre, gränsen till överklassen inte heller
vill känna av mig. Jag lever utifrån det i det klasslösa samhället. Jag skrev tidigare ” Klassresan var inte enkel för mig. Och ikväll så kom svaret. Resan
gör att man lämnar en klass men kommer inte till en annan utan blir stående
däremellan. Visst kan vi bo i de välmåendes områden. Visst kan vi ha de
materiella prylarna och finnas i salongerna. Men är vi med eller ej. En del ser
fördelen med att leva emellan klasserna och kunna skåda de bästa ur båda
världar medan en del fumlar och kan inte finna sin roll.
Jag har gjort
resan. Från skilsmässobarn med fader som tog till flaskan till villa, fru,barn,
husdjur och en röd Volvo kombi. En produkt av de bästa och de sämsta den
socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten gjort. Men med resan så har jag
haft svårt att finna min roll. Trots en kaxig attityd och möjligen en liten
besserwisser i mig så har jag försökt skaffa mig en position. En
bekräftelsetorsk. Allt utifrån att som ung inte fått bekräftelsen hemifrån.”
Men vill vi att man ska göra en klassresa och vad är det om
man tittar på arbete och utbildning och då återkommer jag till mitt köksgolv.
För att vi höjt golvet blivit tryggare fått det varmare och mer praktiskt så är
inte det detsamma som vi klivit upp en klass utan enkelt att samhället, vårt
hus, har utvecklats. Ser vi på arbetaren vid gjuterimaskinen som idag är mer av
dataingenjör så är det fortfarande en arbetare och ingen kommer på tanken att
säga tjänsteman om honom. Lönemässigt kan hans kompetens göra att han tjänar mer
än tjänstemännen och anses viktigare för företaget. Arbetaren har blivit en
nyckelperson och är inte längre slit och släng… Men fortfarande är
tjänstemannen en klass högre och anses ”finnare”. Så det som Marx målade upp är
idag inte lika relevant utifrån samhällsutvecklingen. Odla klasshat och ställa
klasser emot varandra är inte lika lätt. Visst finns orättvisor mellan grupper
i samhället men kan man idag prata om det som klass? Tja till viss mån så går
det men inte i samma generella ordalag som förr. Begreppen arbetarklass anser
jag vara diffust utifrån begreppet som jag skrivit ovan. Under-mellan-överklass
är nog mera användbara begrepp för att förklara samhället. Men var landar då
jag i mina tankar denna dag. Tja att vi kanske inte ska sträva efter klassresan
utan se till att man kan utvecklas där man står (behöver inte vara "skomakare ska bli vid sin läst"). Att se till att samhället gör
det möjligt för alla att växa utan att för den delen bli ”tvungen att lämna en
klass. Grunden måste vara att bygga ett samhälle som lyfter alla. Ser alla och
gör allas närvaro nödvändig. Med andra ord att man blir och känner sig behövd.
Inte färdig i tanken men känner att jag är något på spåret som jag måste
grubbla vidare på.
Mer på klass: Isobel Hadley-Kamptz
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, personligt, kultur, Vimmerby
