... Har världen lärt sig på ett år och vi står fortfarande
med främlingsrädsla, utanförskap, ekonomiska svårigheter, krig, förtryck mm
listan kan göras lång och inte glömma dödsskjutningarna i Denvertrakten och
bomben i Bulgarien.
Efter varje
stort våldsdåd så ska vi lära oss och inte glömma. Ett par månader förs
samtalet, om man har tur, på gatan och sedan ramlar vi tillbaka i den gamla
lunken. Världen och mänskligheten är inte bättre än så. Men utvecklas vi då
inte och självklart gör vi det men om det beror på lärdom av alla dåden som
sker i världen eller om det är andra konsekvenser som leder den utvecklingen
kan man stanna upp och grubbla över. För min egen del så är inte rädslan en
drivkraft till förändring utan en konservativ kraft som vill bevara den värld
som vi känt oss trygga i. En bedräglig värld under det devisen "det var
bättre för" trots svält, världskrig, sjukdomar...
Men det som vi kände oss trygga med var att det fanns ett
annat nätverk på den tiden där nära och kära fanns på ett närmare avstånd och
det gjorde att vi inte kände oss så ensamma, även om det var en chimär. Att ha
nära och kära, även om man inte gillar dem, i sin närhet är en inbyggd
trygghet. Jag vet. Hade ingen kontakt med min far på 15 år men när budskapet om
hans död levererades av polisen på trappan så uppstod en tomhet som jag inte
trodde var möjlig. Plötsligt så fanns han inte.
Trots ingen kontakt så hade jag haft en far och nu var jag ensam. Mamma
död, Pappa död och kvar fanns jag… Jag blev en trygghet fattigare, en chimär
trygghet, men ack så viktig visade det sig.
Om vi lämnar mig och vänder åter, så här dagen innan ettårs
dagen av Utøya och den tragedin som hände där. Drar vi lärdomar eller är det en
lunk som vanligt? På ledarsidor och kultursidor försöker flera slå mynt om den
enes eller den andres skuld för det inträffande och själv sitter jag i min
fåtölj som jag gjorde för ett år sedan och plitar på ett inlägg… (Har ni kommit
så här långt i texten så är det just det inlägget ni läser). Inte har lärdomarna
av terrorhändelser, våldsdåd likt Mangs i Malmö, Breivik i Norge och
skjutningar i USA minskat, trots allehanda ”förhöjd” beredskap. Världen är
minst om inte mer otrygg nu än för ett år sedan. Om vi blivit av med oskulden
eller om vi fått upp ögonen vet jag inte?
De som möjligtvis har med sig något och förändrats är de som
varit delaktiga i hemskheterna, vi andra som bara följt medias rapportering,
har möjligen fällt en tår men sedan så har våran vardag fortsatt och över
fredagsgroggen med grannen förfasat oss över vilket samhälle vi lever och
slängt beskyllningar på allt från invandrare till de jävla direktörerna,
särskilt bankdirektörerna… Men sedan så kom dagen efter och baksmällan fick oss
att glömma gårdagens samtal och aktiviteten handlar om var är
huvudvärkstabletten och vi svär att aldrig mer dricka tills nästa fredag kommer
och är det semester kan det handla om timmar innan vi korkar upp igen.. En bild
av mänskligheten från botten av ett glas…
Nä hemskheter utvecklar inte världen utan det är andra delar
som stimulerar utveckling. Det är trygghet som drivkraft. Trygghet byggs inte
med stängsel, kontroller och vakter utan med tillit. Inte så enkelt som att
smälla upp ett stängsel men effektivare. Nu ska jag fortsätta på staketet som
ruttnat sönder och hoppas på att solen skiner mer än det regnar på mig och inte
blir det en grogg i kväll utan ett glas rött eller två…
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, Utøya, Utöya,
