Zlatan vinner matcher. Politiker vinner inte matcher.De utvecklar samhället. Sociala medier är bra men riskerar att föda blint troende
partister som inte tänker själva och absolut inte kritiskt. En tro på att
kritiskt tänkande skadar partiet fast det är just tvärtom.
Det finns en tendens att göra partierna till lag med
fixstjärnor. Att likt Mona Sahlin börja prata om supportar och med det så
följer dessa klämkäcka uttryck vid olika arrangemang. Viftandet med flaggor är
än inte här fullt ut men det dröjer inte länge och små försök har vi skymtat i
flaggandet… Men vi håller inte på med idrott där matcher ska vinnas utan med
samhällsutveckling som är mycket mer komplicerat än att passa bollen (Inget
illa ment Zlatan). Att då jubla hylla ledaren som arbetar sig fram med
one-linjers för att få publikens jubel blir fel. Sakta så fördummar vi frågan
och istället för att låta det långsamma resonemanget ta vid så Viftar vi med
flaggor rekryterar kändisar som gör poppiga slogans. Sakta så försvinner
chefsideologerna på kanslierna ut och in kommer marknadsnissarna. De som
förpackar säljer ut budskapen. En politik på 140 tecken utan möjlighet till fördjupning. Även program på TV paketeras så att så många som möjligt ska få säga så lite som möjligt på så kort tid som möjligt...
Grunden är att jag satt och grubblande på en presentation om
sociala medier och hur man lyckats. För mig var det en viktig del att inte
intaga en maranata inställning till partiet man är med i eller har sympatier
för. Om man ska vinna trovärdighet måste man förhålla sig kritisk till även den
man älskar. Det är också så att får trovärdighet när man kritiserar andra
partier om man de vet att man är lika kritisk mot sina egna.
Så när jag sitter och skriver detta ringer Johan Westerholm
och genast så kommer nya tankar igång utifrån vad som han skriver idag om ”Humanismensdiktatur”. Även om innehållet är mycket tänkvärt så är det inte det som slår
mig utan bloggen som ett resonerande media jämfört med Twitter och Facebook.
Där de är one-liners som gäller och gärna med skruv. Likt chefsideologerna åkt
ut så finns det ett budskap att man ska finnas på dessa micro-media. Visst de
har sina poänger men frågan är om det är där som vi utvecklar politiken och med
det samhällets utveckling? För mig är svaret nej. Korta utbyten utan att ge
djup åt frågorna. Hur ska jag på 140 tecken kunna ge en bild av mina tankar om
ett framtida sjukvårdssystem med eget ansvar? Kan idag redan se hur många bara
fångar rubriken och sedan ger sig på och ber sedan om ursäkt när det läst hela
texten. Det har gjort att jag inte är lika provocerande i rubrikerna längre.
Vill att folk tar sig till att läsa och tänka efter sedan kommentera och vi får
ett utvecklande samtal.
Så när jag sitter och formulerar det lokala partiprogrammet (Kommer antas om en vecka och blir då publikt) med en berättande text så finns det de som anser att det är för mycket och att
väljarna inte orkar läsa. Kanske, kanske inte men jag vill inte fördumma dem så
jag skriver ger sammanhang till vad vi vill och varför vi gör som vi gör.
Misstänker att de som läser våra dokument gör det antingen det är en sida eller
fler. Kanske inte hela dokumentet men de områden som engagerar dem.
Sammantaget så går samhället snabbt och vi kan välja att
skynda på det eller försöka fånga in lite eftertänksamhet i utvecklingen. Håkan
Juholt var bra på det senare genom bland annat sina artiklar i sydsvenskan om
Les miserables och det långa samtalet i DN. Men samtidigt så orkade eller
tilläts han inte var kvar där utan gick över till one-liners om pingviner och
annat och vi skrattade… Men utvecklade det oss som individer och utvecklade det
partiet?
Politiken är en kraft för att utveckla samhället. Det
handlar inte om att vinna val eller matcher eller debatter. Visst kan det
kännas skönt som när Zlatan gör 4-2 på England. Men så är det inte. Det som är
skönt är när barnen kommer från skolan med leende och kunskaper. När de nyss
komna flyktingarna sätts i arbete och snabbt kommer in i det svenska samhället
och vi tar tillvara på deras erfarenheter. När den sjuke känner trygghet och
tillfrisknar. När det arbetslöse skolas om och får ett utvecklande arbete. Då gör
politiken rätt. Det är inte att vinna matcher. Det är inte att vinna
läktarfighten utan att utveckla samhället.
