Partiprogrammet: Arbete och frihet, röriga tankar en farsdag...

I gårdagens postning så skrev jag om partiprogramsförslaget och att jag inte kände en spänning, kick när jag läste det. Men idag när jag läser DN och vad Bo Rothstein skriver får jag en kick. Det är just den ansatsen som jag skulle vilja se i programmet. Att man flyttar fram positionerna. Inte en känsla av försvar.

Foto: Pressens Bild

        Vi minns löntagarfondsdebatten den klassiska lappen som fotades i riksdagen. Det kladdandes ett par rader av dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt. Jag var då en vän av löntagarfonder och såg tydligt den klassiska kampen mellan ont och gott i det här fallet mellan kapital och arbete. Alla arbetsgivare var onda och ville inget annat än att suga ut den stackars arbetaren. Ett produktionsverktyg som var utbytbart när det var förbrukat eller blev allt för frispråkig. Men det var då. Nu är det inte lika utbytbar längre då man plötsligt måste ta med sig hjärnan in på arbetsplatsen. Så ansatsen med demokratiska företag är bra. Som Bo Rothstein skriver är det inte säkert att kunskap följer med pengar.

        ”Människan ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv, forma sin

tillvaro efter egna önskningar och påverka det egna samhället”. Jag vill att man finner former för hur vi ser till att de enskildes möjligheter till trygghet och utveckling oavsett om man är anställd eller driver eget. Här känns inte facket up-to-date. Vi ser det i artikeln från DN ” 2. Fackföreningsrörelsen har visat sig stå helt oförstående för en sådan demokratisering av arbetslivet. I boken presenterar jag en mindre undersökning där vi tillfrågat olika fackliga organisationer om de skulle kunna hjälpa en grupp medlemmar som fått tillfälle att överta till exempel en vårdcentral, en skola eller ett litet bageri. Svaret i samtliga fall har varit ett blankt nej. Den som frågar blir då av de fackliga organisationerna definierad som arbetsgivare och därmed ställd som en blivande motståndare till den fackliga intressesfären”. Det speglar tankar som jag varit inne på tidigare. Det finns en mer öppenhet kring dessa frågor i vissa förbund men generellt så bottnar det om den gamla klassiska konflikten. Jag vill att vi demokratiserar mer, inte mindre. Att demokrati aldrig kan skrivas i köp och sälj. Valfrihet mellan utförare är inte demokrati utan marknad. Det behöver inte vara fel men man måste tydligt skilja på orsak och verkan. Idag finns det en tendens att skriva demokrati i valfriheten och det är inte demokrati utan marknad. Det finns en skrivning i remissförslaget som tar ansats i detta ” Arbete och kreativitet hänger också ihop. Vi vill verka för en arbetsorganisation som är lärande och får människor att växa. Därför måste de anställda vinna ökat bestämmande över förhållandena på arbetsplatserna. Därför ska vi underlätta för

människor att bilda och driva företag”.

         ”Socialdemokratins uppgift är att ta parti för den som har mindre makt. Bara så kan

friheten bli större i vårt samhälle”. Denna mening gillar jag. Johan Westerholm skruvar lite mer på meningen och innebörden av den ” Utifrån min position, som socialliberal, så känns detta angreppssätt naturligt. Det finns nämligen ingen motsättning i den formuleringen till den lära jag bekänner mig. Socialliberalismen. John Rawls, socialliberalismens kanske störste tänkare, formulerade sin ursprungsposition så här:  Första principen: alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter. Andra principen: sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter.

Den andra principen går med andra ord igen i vårt nya partiprogram”. 

            Men i den praktiska politiken så måste vi vinna stöd i större grupper för att kunna ta parti för dem med mindre makt. Vi ser det tydligt i storstadsregionerna och hur många av de som kan tänkas rösta på socialdemokraterna inte gör det för att vi inte längre är relevanta för dem. Får vi inte deras röster så kan vi inte ta makten att genomföra programmet. Det är den pedagogiska uppgiften som vi inte klarar av. Vi ser det på konflikten som finns i partiet.

          Tja det blev lite mer tankar kring programmet och jag kommer återkomma med en postning kring området kunskap och kultur.

Media mm: Peter Johansson, Martin Moberg, Markus Mattila, Ulf Bjereld, Exp,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby