Nya Högbergs Tankar

Jag håller på att byta sida och ni kan läsa mera på Högbergs Tankar som kommer bli sidan där jag bloggar, tänker och presenterar Högbergs Tankar HB. Ni kan också se inläggen i högerspalten!

Innehållet kommer mera vara av vardagliga reflektioner från en medborgare blandat med politiska analyser och tyckande. Det lovas mer video och kultur. Hopppas ni följer mig över från denna sida. Kommer under en övergång innan all teknik fungerar dubbla lite.

20121107

(S) gör Obamas seger till sin egen


Det kan vara jag...
Är det så att vi är så svältfödda på segrar att vi lever på andra segrar och gör dem till våra egna. Vi gör dem till våra i brist på egna framgångar. Det är rent ut sagt ohälsosamt.  Vad är det vi firar?

              ”Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet” parollen som vi skrek som unga SSU:are när vi gick i 1a majtågen. Det ekade bra mellan husen när vi passerade Kungsgatan. Få av oss unga var det som visste vad vi menade men det lät bra. Vi bröt av med ”Krossa USA-imperialismen” det ekade bra och vi kände oss så bra. Vi tog avstånd från världspolisen. Idag så hyllar vi samma land och Socialdemokrater skriker sig hesa, värre än när vi vann valet 2002 (Ja, det var senast…) Men inte är det ett annorlunda USA som vi hyllar? Fortfarande världspolis oavsett om det är en demokrat eller republikan som styr. President Obama som i sitt tal (11 minuter in) pekar på att de ska ha det största, bästa försvaret. Allt som vanligt. Skillnaderna är i nyanser. Så det kan inte vara i den politiska utvecklingen som vi jublar. Om vi inte är helt okunniga (Johan Westerholm funderar i det spåret). Det finns en dubbelhet kring vår hållning.

         Morgonens jubel måste finnas i något annat. Vi jublar när ”vår” Helle Thorning-Schmidt vinner i Danmark trots att hon har värre handväskor än Mona Sahlin. När Arbetarpartiet i Norge lyckas greppa makten så jublar vi och gör segern till vår för de är ju grannar och nästan som vi. Vidare till Frankrike och för att aldrig jublat över ett presidentval så blir det även där vårt. Vi gör alla som ligger oss nära till vår kompis. För ursäkta vem fan är Hollande? Vet vi vad han står för? Men skit samma och jubla lite så kan vi få känna på segerns sötma.
 
          Men så passerades en gräns. USA gick åter till val för att välja en president. Som så många gånger förr. Plötsligt så var alla där. Det kändes om man följde sociala medier som det var mer svenska sossar som var i USA och knackade dörr än i den svenska valrörelsen. Känner en oro över utvecklingen. Planerar vi inför en svensk valrörelse? Eller är det så att uppgivenheten får oss att fly till andra mer lättköpta segrar som nu sist USA. Finns det en planering för att vinna valet 2014? Eller är det så att tolv år sedan en valseger sätter sina spår och gör oss oförmögna att ta kampen? Ska vara ärlig och erkänna att det finns kommuner och landsting/regioner som vi vinner i men möter det samma jubel som när Obama ställer sig i talarstolen och vinkar till kameran? Försöker vara nykter på frågan men det är lätt att följa med och inte se vad som det innebär. Självklart så spelar media en roll, men aldrig har vi lyckats bli så hänförda...

             Törsten efter segrar gör att istället för att koncentrera sig på att vinna egna tar ut dem i andra. Att till och med göra dem till våra. Det handlar inte om någon internationell arbetarrörelse. Vi minskar till och med vårt bidrag till Socialist internationalen för att den inte fungerar. Vi klarar inte ens att få samförstånd i vår egen international. Så den gemensamma kampen är marginell och känns mer som att sukta på andras framgångar. För mig föder dessa jubel en viss oro om vi kan kanalisera om denna glädje till en kraft att vinna val här hemma?

          Så låt inte Obamas seger i USA vara vår seger. Visst är det bra att en demokratisk president vann, men i sak så undrar jag över skillnaden. Inte är det så att den sociala revolutionen står inför dörren med att Obama sitter kvar fyra år till. Ty det var inte en ny stjärna som kom utan en som redan suttit på stolen i fyra år… Så spar jublet och energin till valen som vi står inför 2014 Det är inte ett eller två som ska vinnas, utan fyra som ska vinnas. Men det är kanske lättare att skrika av lycka till ett lyckligt slut i en Hollywood-produktions som slutade, som vanligt, lyckligt… Bittert må så vara, men varför denna lycka över USA-imperialismen?

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politiksamhällekulturpersonligtVimmerbyUSAObamaRomneyPresidentval
blog comments powered by Disqus