Såg inte Uppdrag gransking med en spjutspetsens mästare Janne Josefsson igår. Käka semla med partiet och börja formulera en valplanering stod på schemat. Men ska jag följa den mediala debatten så har han med ett timmes tv-program lyckats uttrota barnfattigdomen. Ett grattis får väll vara på plats...
Barnfattigdom och genast så går tanken till de svältande barnen i Afrika med uppsvälda magar och flugor som kryper i ögonen. Bilderna som vi vill undivka när vi ser på nyheterna på TV. Det finns ett lidande men samtidigt så andas vi ut och konstaterarar att det är på andra sidan klotet och inte här. Ibland kan vi få e n förnimmelse när de visar några bilder från de forna öst och barnhemsbarn och gatubarn. Men det kommer snart vara ett minne blott då kommunismen är borta och EU är på frammarch även i dessa länder. Och till den del är det sant men fattigdom är relativt med sina närmaste omgivning. Det som är fattigt i Somalia eller Rumänien är fattigt men samtidigt så är det som sker i Sverige med ett utnaförskap bland barn och unga också fattigt. Fattigt utifrån var samhället befinner sig på välståndstrappan. Det är kanske inget som går att mäta objektivt eller i kvantitet. Fattigdomen sitter i själen och är många gånger kopplade till upplevelser där man lämnas vid sidan. Jag har själv varit där.
När man hade fel kläder, inte trasiga, inte utan, utan bara fel, Fel märke inte de dyraste. När man stod vid bussen och vinkade när fritidsgården arrangerade en resa. Med ursäkten att man hade sååå mycket att göra. Inte att man inte kunde betala den där hundringen som det kostade... När gänget i SSU drog till Berlin för att riva Berlinmuren och jag stod åter och vinkade med allehanda ursäkter men de stavades ekonomi. Jag har fått mat. Jag har gått torr. Jag har haft kläder på kroppen. Jag har haft ett socialt nätverk. Men jag var fattig. Jag kunde inte deltaga fullt ut utan stod vid sidan om och var beroende av mina kamraters godhet. De visste nog om det för de tog om hand om mig. Men det var inte på lika villkor. Jag var med på andras godhet inte av egen kraft. Så jag var med men kände ett utanförskap en fattigdom. Men det räknar inte Borgerliga med. Det räknar inte Janne Josefsson med. För jag hade rena kläder trots min fars alkoholism, trots att middagen ofta bestod av snabbmakaroner toppade med makrilli tomatsås... Vi inbillade oss att det var riktigt gott. Men inte var jag fattig. Kvällarna som jag låg i sängen och tårarna kom. Oviljan att aldrig vilja ta med någon hem. Men jag var inte fattig jag fick mina makaroner...
Sakta som skulderna växte i vännkretsen. Sakta hur de började tröttna på att försörja mig. Allt som ledde till en parkering bakom en idrottshall i Sundbyberg. En Golf som vi tog. En bildstöld för att kunna betala mina skulder. En bilstöld som gick fel. En bilstöld som slutade jagade genom villaområdena i Enskede av polisen. Det två meter höga planket som blev mitt stopp för stölder. En natt på häktet, skammen när pappa hämtade ut mig dagen efter. Sveket från kamraterna som trodde jag skvallrat. Hur de hotade mig hur jag blev ensam. Men jag var inte fattig, jag hade ju kläder och makaroner. Det ledde till att jag sökte nya vänner och fann dem i SSU. Sakta så fick jag en ny vänkrets som inte kände mitt bagage som behandlade mig som den skära själ som jag var. De gav mig ett förtroende som jag inte känt tidgare. Jag lämnade för ett ögonblick fattigdomen. Mitt liv fylldes. Men sakta så kom skulderna från det gamla och betendeet tillbaka. Sakta så kände jag hur fattigdomen åter kom in i mitt liv.Visst hade jag lämnat livet med stölder, supa folköl på parkbänker bakom mig. Men jag hade klättrat ett snäpp och upplevde en ny fattigdom utifrån hur min värld såg ut nu. Men jag hade fortfarande kvar mina makaroner, dock så bytte jag till bearneisesås... På pulver så klart. Så jag var inte fattig...
När jag en dag år senare på folkhögskola ringde skatteverket för ett personbevis möttes jag av en förvåande stämma. -Finns du? -Vi var precis på att radera dig från våra register. Jag var på väg att försvinna från kontrollsverige. Att inte finnas till. Endast hos inkassobolagen skulle jag vara kvar. Mitt personer skulle inte vara sökbart. Men inte var det att vara fattig. Utslängd från samhället. Kanske lite smickrande likt en laglös Robin Hood verka i utkanten för att göra samhället bättre utan att de visste att jag fanns. Men... Närmare det totala utanförskapet kunde jag inte vara. Att totalt bli en nobody.
Idag är jag gift, skulder betalda, har en son och bor i villa. Jag är inte fattig men varje vecka så påminns jag och jag bär det med mig. Jag känner med min bakgrund mig underlägsen i många sammanhang fast jag försöker dölja det väl. Det är något som jag hela tiden måste bearbeta med mig själv. Men Janne Josefsson jag hade både kläder och makaroner...
Media mm: Rädda Barnen, SVT, Ab, Exp, SvD, DN, Martin Moberg, Rekommenderad läsning: Staffan Lindström om att sparka åt fel håll..., Leine Johansson om Josefsson gör det bra eller...?,Roger Jönsson om ingen barnfattigdom i Sverige..., Christian Norlin om att det är skillnad på relativ och absolut fattigdom, Josefsson!, Martin Moberg om Vi och Dom Sverige 2013 - sjukersättning ersätts av lån från anhöriga (om man har "tur" vill säga...),Johan Westerholm om den ansiktslöse byråkraten...,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle,kultur,personligt,Vimmerby
Skickat via Blogsy
