Kongresser väljer aldrig ledare. De utses. Både på gott och
ont… Mindre än en vecka kvar till socialdemokraterna inleder sin ordinarie
kongress där program ska tas och ledare krönas… Kungamakarna arbetar febrilt för att hålla allt samman. En gammal tradition inom (S) som inte har med demokrati att göra utan makt och synen som statsbärande...
I dyningarna efter Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok "En marsch mot avgrunden : socialdemokratins svarta år" har bland annat Pär Nuder svarat upprört på uppgifterna om att han skulle
figurerat i kulisserna som kungamakare. Men jag har svårt att se problemet.
Socialdemokraterna och säkert andra partiet också är fullt av kungamakare. Det
är de som får maskineriet att fungera. Visst kan det låta lite jobbigt i en
demokrats öron, men på kongressen sker inga val (finns ett och annat undantag).
Allt är planerat in i minsta detalj och ett par förluster kan tas maktkontot
för demokratins skull. Att ledande socialdemokrater verksamma eller precis
utanför maktens korridorer spelar roll är ett faktum. Jag har suttit på
hotellrum och spelat spelet medan medlemmar suttit i baren och undrat var
ledningen är. Jag har sett hur dörrar stängts när man inte passat in i pusslet.
Hur man ena dagen kramas för att andra inte ses. Det fula i spelet.
Men kungamakarna har genom åren, i den positiva synen, hållit
partiet samlat. De har sett till att man enats om en kandidat som kunde ge alla
ett köttben och vi har stärkts då vi kunnat kröna våra ledare på kongresser och
årsmöten. Bilden av ett enat parti har synts utåt och det har varit en del i
att vara statsbärande. Att vi hållit ihop och varit enade… ”En för alla, alla
för en”
Ett par rader om boken som ligger bakom allt så är det en
bok som inte ger mig så mycket. Visst är det en pusselbit tillsammans med
(S)-koden av Hamilton, Lobergs bok om Juholt och Eva Franchells bok ”Partiet.
Har än inte läst Kjell-Olof Feldts bok och kan därav känna att det saknas en
bit i pusslet. Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok är en sammanfattning
av redan relativt kända händelser och scenarion. Om man finns med i partiet och
träffat kungamakarna så är det ingen revolutionerande bild de ger utan troligen
en som ligger nära sanningen, även om den alltid ligger i betraktarens ögon.
Att två så kända personer skulle smutsa ner sig på skvaller och lögner finner
jag inte trovärdigt.
Det som kan konstateras är att det är svårt att skriva en
bok om det aktuella socialdemokratiska partiet. Det finns åter traditionen att
det stannar inom familjen och vägen till Sveriges mest öppna parti som Carin
Jämtin pratar om är så lång. Så fruktsamvärt lång. Vi har sekler av slutna rum
med kungamakare både gällande person och politik att övervinna. En rädsla för
vad som händer om man blottar sina svagheter eller sprickor finns. Men tror vi
får ta dem..
Kungamakaren kan inte alltid bli kung, ibland blir det dräng….
