När jag satte mig ner så hade jag två texter i huvudet… Men
de växte samman i min tanke och så gör de även här. De handlar om Husby,
nazister, Grekland och Astrid Lindgren. Kan verka långt men ska försöka få ihop
det. Sökande efter det genuina och att slippa vara en liten lort
Kravallerna, bränderna runt om i landet börjar sakta lägga
sig efter nyhetens behag har avtagit. Så är det alltid när det blommar upp
liknande situationer. Inget som dock gör att vi kan slå oss till ro.
Intensiteten ökar för var gång som de blommar upp och även det som sker runt i
samhället förändras. Vi kunde se hur de nazistiska partierna i Grekland tog
tillvara på ögonblicket som uppenbarade sig då polisen inte klarade av att
stävja buset. Hur de tog chansen att vara den nobla rörelsen som tog de äkta
grekernas sida mot det där avskydda buset. Vi ser samma rörelse nu i Stockholms
förorter. Hur de nazister samlar sig för att rensa på gatorna och bli av med de
där invandrarna, svartskallarna som sabbar vår stolta nation. Som AlexanderBengtsson skriver i Expo ”Nazisterna är också medvetna om att skulle de
uppfattas som hjältar efter denna helg kan de med en helt annan frenesi ge sig
på andra fiender än människor med utländsk bakgrund. Bland dessa återfinns så
väl journalister som beslutsfattare.” Sverige är inte unikt utan en del av den
globala världen. Det som sker i Grekland och för ett par år sedan i Paris
förorter passerar nu oss.
Så våldet, osäkerheten kring vår identitet leder till att vi
söker en trygghet. Något som vi känner igen oss i. Vi söker den där gemensamma
nämnaren som kan ge oss trygghet. Då finns Astrid Lindgren där som en mamma
eller mormor för oss alla. Någonstans så upplever vi att hon står där för de
värderingar som vi vill bära och uttrycka men har så svårt att formulera.
Samtidigt som hon ger oss den vackra världen med Småland och gärdsgårdar så
pekar hon på allvaret med ondskan och kampen om godheten som måste tas varje
dag. Hur den enskilde individen kan göra skillnad och ett citat från Bröderna
Leijonhjärta ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort ”. Hur ingen
vill vara den där lilla lorten men hur svårt det är i realiteten att ta sig
därifrån. Hur lätt det är att skylla på andra och hylla de som gör något. Från
våra ungar till deras jäkla unge.
Professorn Mats Trondman talade på en konferens i veckan och
förtydligade det hela. När vi var små och en vuxen kom, stannande spelet upp
och man lyssnade. Var det mat så lunkande man sakta med hem utan att ta en diskussion
om att det var i ett avgörande skeende av matchen. Idag så är bilden en annan…
Men samtidigt så kommer nya kulturer till oss som har kvar samma syn på barnet
och den vuxna. Ett gäng unga märkte det tydligt när vi var i Uganda. Där visste
fortfarande barnet sin ”plats” utan att vara nervärderande. Barnet fick vara
barn. Kan vårt problem just vara att barnet allt för snabbt krävs att bli vuxen
och ta ansvar. Med ansvar följer makt och med makt påverkan över andra och
klarar barnet, tonåringen det och vill de det? Astrid Lindgren pekade på hur
barnen vill leka och att vi slutar upp alldeles för tidigt med leken.
Är det därför som det brinner i Husby? Är det därför som
Astrid Lindgren är så på tapeten? Är det därför som vi står frågande hur vi ska
finna framtiden? Är det därför som krafter som vi inte gillar tillåts växa? Är
det så att vi egentligen är för många små lortar?
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, Astrid Lindgren, Husby, nazism,
