Gårdagens debatt blev lång och hetsig. Med statistik skulle budskapet trummas in. Det finns bara marginellt fattiga barn i Vimmerby och detar socialtjänsten hand om. Det finns en blindhet för alla de barn som står utanförsom vi inte ser men vet att de finns. Det finns en orsak till den sociala orosom finns runt om i Sverige. Inget som batonger kan fixa.
Med statistik från Anders Borg så trummande moderaterna på italarstolen (Ingen från de tre andra borgerliga partierna fanns med idebatten.). Det går bra för Sverige… Bilar brinner och det verkar ok om detinte är min granne. Ungdomsarbetslösheten är bland den högre i Europa. Detfinns ett utanförskap bland unga som vill vara engagerade i samhället. Men detgår bra för Sverige. Statistiken må säga en sak men bilden utanför mitt fönstersäger en annan sak. Rubrikerna i tidningarna säger en annan sak. Samtalen somkommer till mig säger en annan sak.
Sverige mår inte så bra. Det finns brister. Brister i detsociala engagemanget. Inte alltid av ekonomisk karaktär. Hur lärarna in skolaninte ser eleverna. Hur politiker lyssnar på unga men vänder sedan på klackenoch glömmer att de mött unga. Hur vi inte har idéerna att ge ungaförutsättningar till den goda uppväxten. Hur vi blir rädda för våra grannar.Fick senast i morse en kommentar om att grannarna är högljudda och ropet påsamhället. Men den egna kontakten, mötet och samtalet som kan leda tillförståelse är borta. Det finns en tro på att någon annan ska fixa mina problem.Helst utan att jag behöver påpeka det. Liksom känna till det med bara mintanke.
Folkrörelse Sverige byggde på att alla tog sitt eget ansvaroch inte lämnande över det till någon annan. Men i takt med att folkrörelsernalämnande över makten till staten och marknaden så försvann allt mer det personligaansvaret och det blev lättare att peka på någon annan. Tydligt blir det igrannlandet Danmark där föräldrar ska straffas ekonomisk om barnen misskötersig. Barn i utsatta områden ska sköta sig bättre om föräldrarna får sämreekonomiska förutsättningar. Synen på individen blir tydlig. Det är piskan sområder. Åter så är det att inte bekämpa grunden till utanförskapet, Grunden tillatt man inte är med i samhället.
Självklart ska brottsliga handlingar straffas inom lagenramar. När det gäller unga ska det ske snabbt så det är märkbart mellan brottoch påföljd. Men då är samhället alldeles för passivt. Det finns en svårdubbelhet om strängare straff men samtidigt så möter man inte de unga som gårvid sidan av lagen. Om samhället som helhet tydligt markerade vart gränsernagår både inom lagen och det samhällsmoraliska. Tänker på filmen om AnderssonskansKalle och grannkärringarna som hela tiden passade på ungarna på gården ochpolisen som ständigt fanns närvarande. Jag må drömma lite, men det fanns ettansvar utanför familjen. Det var inte andras ungar utan våra unga i kvarteret.Mats Trondman var inne på det under en konferens förra veckan.
Nu kan och ska vi inte vrida samhället tillbaka. Men vimåste finna den där samhörigheten. Förståelsen av att man är en spelare ilaget. Att man kan vara med och utveckla samhället. Att man kan göra skillnad.Vi beslutsfattare på olika nivåer måste inse att vi inte är gud allsmäktig (omhan/hon/hen nu finns) utan att det finns de som är klokare än vi… Det sistakändes svårt att skriva men så kan sanningen inte alltid vara bekväm… Så litetankar i oordning men lite en röd tråd kan synas… Kanske….
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, Astrid Lindgren, Husby, nazism,
Skickat via Blogsy
