 |
| Idag uttalar jag mig i Östran, om Anna Lindh |
Det är bilden hur hon leende står där mitt emot mig och när
jag som ung är så förbannad på henne. Ett av skälen till SSU var just att
slippa dessa förkastliga orättvisa betyg som jag dessutom personligen kände mig
drabbad av. Att som ordförande stå där i talarstolen inför en full aula och
förklara betyg för något gott… Det är bilden som av Anna Lindh, inte så
smickrande. Kanske men samtidigt så fanns en värme hos henne som samtidigt tog
lite udden av min ilska. Var det den värmen som också de stora drakarna på den
utrikespolitiska planen fick känna av och som gjorde henne så framgångsrik?
Idag är det tio år sedan Göran Persson klev ut framför den
samlade pressen och förklarade att Anna Lindh hade dött av de skador som Mijailo
Mijailovic åstadkommit på NK i Stockholm. Jag satt på fritidsgården i Vimmerby
med på ledare och diskuterade verksamhet. Av någon anledning så beslöt vi oss
för att gå upp på övervåningen och slå på TVn Sittande på soffhörnet så kom
budet från Göran Persson. Tårarna kom och vi såg på varandra i ett dis då
samtliga våra ögon var fyllda av tårar. Det blev så personligt, så nära. På
något sätt gjorde Anna Lindhs sätt att vara att vi kände som vi kände henne.
I gårkväll när vi pratade om Anna Lindh så fanns det
fortfarande en tro på Sveriges oskuld. Att vi inte var en del av det
internationella spelet och att de internationella uppdrag som vi fick var för
vår demokratisk lysande stjärna. Men spelet är smutsigt och man får bara
deltaga om insatsen är den rätta. För Sveriges del är det avlyssning som är
avgiften in i förhandlingsrummet. Alla som har lett landet vet det. Men inget
som man talar om. Ty det som inte
väljarna vet lider de inte av. DS 3:an, FRA spelpjäser i det internationella
diplomatiska spelet. Anna Lindh blev ansiktet på avvisningen av de två
egypterna. Smutsigt inte rätt, men det fanns säkert ett pris på andra sidan som
vi inte vet om. Visst kliver Göran Persson och Thomas Bodström idag fram och påtalar regeringens kollektiva ansvar, Efter tio år...
Min bild av Anna Lindh är att hon hade en ledstjärna men
ändå var pragmatisk för att komma vidare. Ibland blev det bra och andra gånger
mindre bra. Men vi minns hennes entusiasm som smittade av sig. Anna Lindh var
en politiker för media-åldern. Hon gick rakt igenom TVn och hem till sofforna.
Hon var inte rädd för sådana som mig. Det behövdes kärleksfulla kritiker i ett
parti om de skulle utvecklas. Efter valet 1991 skrev hon ” Jag tror inte på ett
parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min
egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha
funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och
stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina
egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag” (från HBT-sossen). Jag
saknar detta idag.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, Socialdemokraterna, Anna Lindh,
