Minibussen med taket som gick att öppna tog oss fram genom
små byar och många stycken så åkte vi i diket då det var slätare än själva
vägen. Den röda sanden/jorden som fanns överallt. Tja där tog likheten slut.
Vår resa vara en paradisresa där det mest skrämmande var parkvaktens granskande
om vi åkt vid sidan av vägen och träffat lejonen men det var inte resan till Kalityfängelset
i Etiopien där var allvaret och döden så nära att en parkvakt var en stilla
önskan att be om.
”Hur ovant det är att vara ensam som människa” Martin Schibbye
Sittande vid ett köksbord i en hyrd villa utanför Almedalen
sommaren 2011. En öppnad flaska whisky står på bordet och jag är lätt berusad
efter kvällens minglande inne i Almedalen. Runt bordet sitter ett gäng bloggare och partiets fotograf Anders Löwdin och sorterar dagens bilder. Mötet med Jesper Bengtsson
ordförande i Reportrar utan gränser när han bad oss bloggare om hjälp med att
få fram i ljuset hur två svenska journalister behandlas av den svenska
regeringen och frågan som jag då ställer mig om yttrandefriheten eller
handelsavtal är viktigast? Ett blogginlägg som andas whisky skrivs. Där möter jag för första gången historien om Johan Persson och Martin Schibbye. Diplomatin är inte alltid lätt att begripa. Vilka
bollar som ligger i luften är ännu svårare att förstå. Vinklar, ord, handlingar
som kan fälla eller lyfta och för oss oinvigda kan ses som vansinne, är
diplomatins vardag. Nu läser jag dessa två journalisters bok om upplevelsen och
måste till delar omprioritera min syn på ärendet. Men ändå så är liv
förgängliga i den internationella storpolitiken.
”Man kan inte straffa en fattig befolkning för deras ledares skull” Johan Persson
Blandningen mellan storpolitiken och den lilla vardagen i fängelset gör att jag blir mer sugen på att läsa på om länderna på den afrikanska kontinenten. Afrika är en av de världsdelar som kommer komma springande på den ekonomiska kartan. Vi kommer inte längre att kunna se ner på dessa länder som lägre stående utan tvingas förhålla oss till dem. Jag har tidigare varit inne på det i mina postningar krig Uganda (Ni kan söka dem på bloggen)
Om jag stannar upp vid boken så är det som sagt bra skriven.
Jag gillar det snabba journalistiska språket, blicken för detaljer utan allt
för många omvägar. Boken ger ett bra perspektiv på den väntan som är en av den
frilansade journalistens vardag. Väntan på rätt tillfälle, möjlighet.
Tillsammans låter Martin och Johan oss ta del av den väntande tristessen som
lätt kan leda till dumheter. I boken hur de lyfter vapnet på skoj som sedan
följer dem hela vägen som ett av de viktigare inslagen om deras påstådda
terroristverksamhet. Vi som läsare känner oss klart delaktiga i den resa de
gör. Vet inte om det beror på att jag varit i Uganda och Kenya som gör att jag
känner dofterna, ser den röda jorden framför mig hela tiden. Vet inte om de som
inte satt sin fot i Afrika får samma förnimmelse? Denna komplexa världsdel där
allt ryms.
”Förr var man rädd för att bli skjuten idag även för att fängslas för terrorism…”
Bilden som Martin Schibbye och Johan Persson ger är att,
trots en allt öppnare värld, det blir allt svårare att jobba som journalist.
Det räcker idag inte med att ducka för kulor utan även tänka till så man inte
grips som terrorist. Hur det fria ordet begränsas och hur världens ledare ser
hotet från det fria ordet. Vi har vant oss för att journalister sitter fängslade och i
Turkiet sitter över 50 fängslade och vi åker glatt dit på semester… Kan inte låta bli att undra över den jämförelse som
Etiopiens president Meles Zenewi gör om det Schibbye och Olsson tagit sig över gränsen
mellan Mexico och USA med hjälp av knarksmugglare eller en terroristcell? Särskilt
om journalisterna inte varit från ett vänligt sinat västland? Jag är inte säker
på svaret?... För som De säger på folkbildningsrådets konferens -Det är en
farlig utveckling där man bara får prata med de starka parterna i konflikter.
Vad kommer det innebära för sanningen och berättelse om hur världen ser ut?
Som avslutning så vet jag nu att barnen i Kalityfängelset nu
kan läsa Astrid Lindgrens Mio min Mio och det ger hopp om en varmare värld även
om de redan har det varmt i Kalityfängelset…
Media mm: Adlibris
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, bokrecension, #438dagar, Martin Schibbye, Johan Persson, 438 dagar
