Nya Högbergs Tankar

Jag håller på att byta sida och ni kan läsa mera på Högbergs Tankar som kommer bli sidan där jag bloggar, tänker och presenterar Högbergs Tankar HB. Ni kan också se inläggen i högerspalten!

Innehållet kommer mera vara av vardagliga reflektioner från en medborgare blandat med politiska analyser och tyckande. Det lovas mer video och kultur. Hopppas ni följer mig över från denna sida. Kommer under en övergång innan all teknik fungerar dubbla lite.

20131020

Bokrecension: #438dagar

Minibussen med taket som gick att öppna tog oss fram genom små byar och många stycken så åkte vi i diket då det var slätare än själva vägen. Den röda sanden/jorden som fanns överallt. Tja där tog likheten slut. Vår resa vara en paradisresa där det mest skrämmande var parkvaktens granskande om vi åkt vid sidan av vägen och träffat lejonen men det var inte resan till Kalityfängelset i Etiopien där var allvaret och döden så nära att en parkvakt var en stilla önskan att be om.
Hur ovant det är att vara ensam som människa” Martin Schibbye 
Sittande vid ett köksbord i en hyrd villa utanför Almedalen sommaren 2011. En öppnad flaska whisky står på bordet och jag är lätt berusad efter kvällens minglande inne i Almedalen. Runt bordet sitter ett gäng bloggare och partiets fotograf Anders Löwdin och sorterar dagens bilder. Mötet med Jesper Bengtsson ordförande i Reportrar utan gränser när han bad oss bloggare om hjälp med att få fram i ljuset hur två svenska journalister behandlas av den svenska regeringen och frågan som jag då ställer mig om yttrandefriheten eller handelsavtal är viktigast? Ett blogginlägg som andas whisky skrivs. Där möter jag för första gången historien om Johan Persson och Martin Schibbye. Diplomatin är inte alltid lätt att begripa. Vilka bollar som ligger i luften är ännu svårare att förstå. Vinklar, ord, handlingar som kan fälla eller lyfta och för oss oinvigda kan ses som vansinne, är diplomatins vardag. Nu läser jag dessa två journalisters bok om upplevelsen och måste till delar omprioritera min syn på ärendet. Men ändå så är liv förgängliga i den internationella storpolitiken.
Man kan inte straffa en fattig befolkning för deras ledares skull” Johan Persson
 Ursäkta att jag har skrattat… och att jag ler… Kommer på mig själv när jag läser Johan Persson och Martin Schibbyes bok ,438 dagar, om deras tid i Kalityfängelset. Boken och det föredrag som de höll på Folkbildningsrådets konferens om mänskliga rättigheter ger mig kunskap och perspektiv. En svart tid i deras liv men boken är skriven med en livsglädje och lyckas visa på de små komiska situationer som de ställs inför. Boken är skrämmande men inger hopp på samma gång. Det är nog det som gör att man snabbt tar sig igenom den. Det känns som en spänningsroman/äventyrsbok och med det snabba journalistiska språket tar man sig snabbt igenom sida för sida. De varierande ingångarna från Johan och Martin gör att samma händelse ses från två sidor. Det ger boken en dimission till, utan att det känns upprepat.  På slutet av boken kommer jag på mig själv med att undra hur det ska gå trots att jag vet svaret. De lyckas måla bilden av tiden i fängelset så tydligt att jag är där, närvarande och känner att jag stor osynlig vid deras sida. 

Blandningen mellan storpolitiken och den lilla vardagen i fängelset gör att jag blir mer sugen på att läsa på om länderna på den afrikanska kontinenten. Afrika är en av de världsdelar som kommer komma springande på den ekonomiska kartan. Vi kommer inte längre att kunna se ner på dessa länder som lägre stående utan tvingas förhålla oss till dem. Jag har tidigare varit inne på det i mina postningar krig Uganda (Ni kan söka dem på bloggen)

Om jag stannar upp vid boken så är det som sagt bra skriven. Jag gillar det snabba journalistiska språket, blicken för detaljer utan allt för många omvägar. Boken ger ett bra perspektiv på den väntan som är en av den frilansade journalistens vardag. Väntan på rätt tillfälle, möjlighet. Tillsammans låter Martin och Johan oss ta del av den väntande tristessen som lätt kan leda till dumheter. I boken hur de lyfter vapnet på skoj som sedan följer dem hela vägen som ett av de viktigare inslagen om deras påstådda terroristverksamhet. Vi som läsare känner oss klart delaktiga i den resa de gör. Vet inte om det beror på att jag varit i Uganda och Kenya som gör att jag känner dofterna, ser den röda jorden framför mig hela tiden. Vet inte om de som inte satt sin fot i Afrika får samma förnimmelse? Denna komplexa världsdel där allt ryms.
”Förr var man rädd för att bli skjuten idag även för att fängslas för terrorism…”
Bilden som Martin Schibbye och Johan Persson ger är att, trots en allt öppnare värld, det blir allt svårare att jobba som journalist. Det räcker idag inte med att ducka för kulor utan även tänka till så man inte grips som terrorist. Hur det fria ordet begränsas och hur världens ledare ser hotet från det fria ordet. Vi har vant oss för att journalister sitter fängslade och i Turkiet sitter över 50 fängslade och vi åker glatt dit på semester… Kan inte låta bli att undra över den jämförelse som Etiopiens president Meles Zenewi gör om det Schibbye och Olsson tagit sig över gränsen mellan Mexico och USA med hjälp av knarksmugglare eller en terroristcell? Särskilt om journalisterna inte varit från ett vänligt sinat västland? Jag är inte säker på svaret?... För som De säger på folkbildningsrådets konferens -Det är en farlig utveckling där man bara får prata med de starka parterna i konflikter. Vad kommer det innebära för sanningen och berättelse om hur världen ser ut?


Som avslutning så vet jag nu att barnen i Kalityfängelset nu kan läsa Astrid Lindgrens Mio min Mio och det ger hopp om en varmare värld även om de redan har det varmt i Kalityfängelset…

Media mm: Adlibris
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
blog comments powered by Disqus