De lyfter Barbro Westerholm (Som jag känner vars son är min bäste vän) som ett exempel. Vad hon sa i TV-programmet ”Min sanning”. Hur hon gick tillbaka till forskningen för att se hur de såg på en fråga och sedan utifrån det formulerande ett förslag. Själv känner jag ett handikapp som jag jobbar att minska. Jag har knappt klarat av gymnasiet (läste kunskapslyftet) och tagit mig igenom två år på folkhögskola. Men jag känner suget för att ta mig till det som sker på det teoretiska planet. Handikappet ligger i att jag saknar språket. Hur jag sakta tar till mig det som sker. Hur jag vill. Hur jag försöker hålla mig informerad. Hur jag vågar fråga efter, eller sitta tyst och bara lyssna in. Nämnde jag att jag idag är ensam på denna konferens med forskare och praktiker.
Inom politiken så uppstår en tyckarens marknad som frikopplar politiken från forskning. Ty vi är valda av folket och med det följer lätt en hybris om att vi vet bäst. Inte så nödvändigt att lyssna på andra. Vi har ju fått mandatet att företräda väljarna på grund av vår klokhet. Eller? Var det verkligen så den enskilde väljaren tänkte när de satte krysset framför mitt namn? Vilka alternativ fanns?
I mindre kommuner med avstånd till högre utbildningar och en befolkning med många kortutbildade är vägen desto svårare och bökigare att finna. Här finns en stark tradition av ”self made man” och inget annat gör sig. Med den bilden slår man snabbt i taket och tar sig inte vidare ut. Det funkar till gräns. Men en dag så kommer man inte längre. Man tröttnar, lägger av och kvar står de som är nöjda med det som de ser och inte har några planer att lämna gårdsplanen som är en sådan trygghetszon…
Jag lyssnar på Erik Hannerz som ger en bild av hur vi tar bort leken, fantasin och allt för fyrkantigt packar oss i trånga boxar som gör att vi inte har en chans att ta sig vidare. Han ger bilder av en skola som inte motverkar skillnader utan spelar på skillnaderna. Jag får hela tiden inspel i mitt politiska tänkande som gör att jag tar mig framåt. Känner en oro att jag kan börja springa för snabbt och vara ofullständig i mitt handlande och inte tänkt klart då jag vill så mycket. Att det inte hänger samman. Tänk om jag hade en egen tankesmedja som jag kunde vända hem till och lasta av mina tankar och få tillbaka nya frågor och kanske ett och annat svar.
Jag söker de intellektuella för att utveckla mig, för att få kunskap om hur jag går vidare, få inspiration för att ta mig vidare. Jag kommer på mig själv när jag lyssnar på Erik Hannerz som pekar på hur subkulturella grupper har så lätt att vara negativa och emot, men svårt att peka på vad de är för. Jag är där. Så lätt att vara negativ. Jag behöver den där inputen som gör att jag vänder spiralen. Som gör att jag vänder mina hjärnceller till utvecklande istället för avvecklande…
Tyckarnas, inte tänkarnas marknad
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, LO, Opinionsverket, opinionsbildning
