20131216

Våldet som ledband

Våld. Det har efter gårdagens attack från Nazister på barnfamiljer i Kärrtorp har dekommit upp en debatt om när våld är acceptabelt. För egen del är svaret enkelt. Aldrig. Vi har ett våldsmonopol i Sverige som består i polis och militär. De har det demokratiska uppdraget att försvara demokratin och vår rätt att göra sig hörda.

Såg att min blogg var länkad till Svenssons blogg (en av de större på vänstersidan) Jag blir orolig när jag läser detta” Lagbrott innebär konfrontation med de som bestämmer i samhället och deras vakthundar. Kamp mot makten och för ökad demokrati innebär konfrontation med makten och deras våldsapparat i form av polis och militär. Det kommer ibland att innebär att vänstern blir tvungen att försvara sig med våld mot maktahvarnas våldsapparat. Det är en demokratisk rättighet att göra det i kamp för mer demokrati. Det anser så vitt jag kan förstå alla Sveriges riksdagspartier så därvidlag är vänsterns uppfattning inte på något sätt avvikande. Genom att förhandla med oss kan våldsapparaten undvika våld. För vi i vänstern vill undvika att ta till våld, men anser oss att ha rätt att göra det om vi blir angripna. Oavsett om det är polisen eller våldsamma nazister som angriper oss. Nåt våldsmonopol är det knappast aktuellt att erkänna.

Kort sagt, utredningen är inte helt bottenlöst dålig. Men den är otillräcklig när det gäller att bekämpa den våldsammaste och mest problematiska extremismen (en del sossar har fått en hel del om bakfoten gällande detta (här det länkat till mig, reds anm)). Högerextremismen som ju till och med är företrädd i riksdagen. Precis som alltid är det därför upp till oss antirasister på gatan och på nätet samt oss inom vänstern att bekämpa rasister, fascister, nazister och högerextremister. Myndigheterna blundar och bagatelliserar. Det såg vi inte minst i Kärrtorp igår.” För mig är det att mana till våld. Att ta lagen i egna händer om det som samhället beslutar inte passar. Det är en skillnad gentemot civil olydnad mot makten i form av ickevåldsdemonstrationer av olika slag. Här frammanas våldet som verktyg för att förändra samhället. Det är inte för mig en väg framåt utan bakåt, långt bakåt.

Demokratin handlar om samtalet och hur vi med det övertygar varandra om rätt och fel. Hur vi med samtalet utvecklar samhället i den ena eller andra riktningen. Att vi har ett rasistiskt parti som tagit sig in i våra beslutande församlingar försvinner inte med järnrör. Mycket handlar om att komma tillrätta med de orättvisor som finns och de klyftor som växer sig allt starkare. Både i ekonomiska tal och i ett utanförskap från samhällsgemenskapen. Där är grogrunden till extremism. Där finner dessa rörelser finner näring och tillåts växa. Med våld så försvinner inte den grunden utan det handlar om politiska beslut på olika nivåer.

Men där finns problemet i sin enkelhet. Partierna står handfallna och verkar inte lita på sina egna idéer och då särskilt mitt eget parti. Socialdemokratin har genom åren varit en garant för en rättvis politik som sett till att folk har fått utbildning och arbete. Grunden i vårt välfärdssamhälle. Väljarna känner idag sig osäkra på om vi även står för det nu eller om trianguleringen med de övriga partierna är viktigare. 

Sedan så måste polis och militär ha medborgarnas förtroende för att klara sitt uppdrag. Igår verkar det ha klickat och det är viktigt att polisen utvärderar vad som gick fel och rättar till de brister som kan finnas. Men det finns ingen annan som kan ingripa. När det förs resonemang att man måste ta med järnröret till en demonstration för att kunna försvara sig är vi fel ute. 


Så våld har inte flyttat de demokratiska positionerna framåt utan tvärtom vridit klockan tillbaka till ett mer totalitärt samhälle där makten valt att sluta sig med våldet som ledband.