Sakta så ser jag de sista stegen tas. Nått nytt ska skapas
men den gamla invanda stigen som dag efter dag tagit oss fram i tankarna är
alldeles strax över. Det får en att grubbla över ens egna tankar. Känner hur
det blir allt svårare att tänka och att få ner dem på papper. Hur jag känner en
oro över att bli en åsiktsmaskin som uttrycker det som sätts in utan att
reflektera…
Jag läser Johan Westerholms testamente över sin blogg idag
och känner en viss avundsjuka av våga avsluta och gå vidare. För min blogg har
blivit en del av det dagliga livet och genom mitt bloggande så har jag blivit
ett namn och fått inflytande och framförallt nya vänner. Vänner som jag kommer
bära med mig resten av livet. Sakta så väcks tanken om att ta mig vidare. Att
som Johan lämna det som finns och ta det där steget vidare. Johan tänker inte
längre vara mitt i, utan någon annanstans. Jag känner att mina tankar är kända
och att varje dag fortsätta dela mina tankar känns inte längre så enkelt och
självklart. Ni som följer mig vet att jag just nu lever i grubblarnas tid. En
tid som både handlar om min politiska ådra, men också min vardag och vart den
kommer leda mig. En tanke att gå på som de senaste fyra åren är den senaste
tanken/grubbleriet… Men ändå så känner jag mig inte tillfreds… Johan stegar
vidare medan jag fortsätter grubbla… Tack för dina tänkvärda inlägg under denna
tid och våra samtal kommer ändå att fortsätta. Vem vet vart de kommer bära oss…
Mer av intresse finns på Opinionsverket. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle,