Söndagskrönika om par i äldre och blommor

Den grönskade våren är här... Ja det kan verka lite förmätet att utbringa dessa ord men efter en helg i trädgårdens tecken, så är det så. Trädgårdsmässan är en pärs för sinnet. Inte den fröjd som man tror. En mässa i mammons tecken med grönska som ursäkt.

        Min krönika går idag i parets tecken. Från hur vi köper blommor i par till att vi ska få avsluta våra liv tillsammans som ett par. Fick tipset från min nya fan-club på Facebook  I Vimmerby har kommunen kapat ner träden på torget. Anledningen var att ett par av dem (de var 6st 3 på varje sida) var dåliga. Så istället för att lämna någon ensam fick alla följa med. Ja en del kommenterar nog att det var av estetiska skäl men ändå man lämnar ingen ensam oavsett skälet. Men det gör vi visst. Våra gamla. där tar vi ingen hänsyn som vi gör med träden.
Under veckan har det brutit fram en diskussion kring om vi inte ska låta våra äldre få leva hela sina liv tillsammans om de så önskar. 
        Jag skrev i ett tidigare om min syn på frågan

Nu finns planer på att bygga nya boenden i Vimmerby och jag försöker idogt kasta in frågan om hur vi finner en lösning som ger möjligheten att få leva livet ut tillsammans. Min tanke är att göra rummen större så att man kan vid behov kan flytta in en extra säng. Vi har byggt boenden efter ekonomi och personalpolitik. Nu måste vi sätta våra äldre i centrum och bygga för dem. Åter till mig själv och min kära. Hur vill vi har vår ålderdom?

      Visst jag sitter i omsorgsnämnden och har en del i det som nu sker, men jag har under flera år pratat parboende garanti. Jag har velat finna lösningar och inte bara sett problemen. För visst finns det problem men det gäller hur vi ser på frågorna.
       Jag upplever att det är alldeles för många inom politiken som verkar ha till sin uppgift att se problemen istället för att söka lösningar. Ni vet den gamla devisen det går inte för att: Det har vi provat eller det har vi aldrig gjort... En entreprenör sa för flera år sedan att han testar tio idéer och så funkar en och att kommunen borde göra det också. Jag slog ifrån mig då jag kände hur allmänheten slog bakut om jag kastade iväg pengar på nio tokiga idéer. Men tiden har nu sprungit ifatt mig och är det inte vad kommunen gör slänger pengar på massa tokiga förslag. Men vi gör det inte med en mening utan det "bara" blir så.

       Nu åter till våra äldre som inget hellre vill än att få avsluta sina dagar tillsammans. Min tro är att vi behöver formulera ett boende som inte är det särskilda vård och omsorgsboendet utan ett vanligt boende utan några former av bistånd. Ett boende som man flyttar in i för att sedan kunna bo kvar. Och så funkar det oftast om vi inte blir dementa. Det är här vi måste finna lösningen. Vi måste kombinera det kompetens som behövs vid ett boende för dementa med att våra nära och kära ska finnas med.
Våra äldre blommor som lyser med all sin kraft måste få fortsätta lysa tillsammans. Det är där näringen finns. Den näringen ger även oss energi för med handen på hjärtat vem blir inte glad över att se att kärleken aldrig rostar.

       För att ge er en bild. När jag i veckan var på väg hem från staden och gick igenom Gästgivarehagen ett fantastiskt grönt område så plötsligt satt de bara där på sina två röda rollatorer. Höll varandra i handen. Jag bara kände, må jag också få göra det när jag blir så gammal. Bara sitta med min käraste på en röd rollator och lyssna på fåglarna och känna doften av våren, tillsammans, bara vi.

Mer läsning finner ni här: RödgGrön och NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Söndagskrönika, krönika, personligt, parbogaranti, Äldreomsorg, Äldreboende, Vimmerby,