Många av mina bloggande kamrater pekar på att klyftorna har ökat i samhället. Man kan göra det med rena siffror och man kan känna hur det står till på gatan.
Vi kan bryta siffror om hur många som lämnat arbetslöshetsförsäkringen. Vi kan dra fram ansikten på de som inte längre är välkomna i sjukförsäkringen utan hänvisas till kommunernas socialtjänst. Vi kan vidare ta fram procenten på alla arbetslösa gamla som unga. Vi noterar att de som arbetar med skola, vård och omsorg minskat. Vi kan ta fram siffror på hur man omfördelat från de som inte har till de som har.
Men vi kan också lyssna på de historier som jag möter på gatan. Den bilden att inte vara något värd. Att bara för man förlorat arbetet eller blivit sjuk så känns det som om man misstros. En bild av lathet växer fram. Man vill inte kännas vid att man är sjuk. Frågan är hur grannen ska se på en... Vi är tillbaka till den tid då det var skamligt att vara arbetslös och att det berodde på en själv.
Vi måste ge de sjuka och arbetslösa åter sitt mod. Vi måste få dem att förstå att det inte är deras fel att de fått sparken eller blivit sjuka. För vi vet att man inte blir frisk eller orka lägga hundra procent på arbetssökande om man från samhället är belagd med skuldkänslor. Inte heller orkar vara på alerten när tankarna går till hur man ska klara räkningarna i slutet på månaden. Här finns det en tydlig skillnad mellan de två blocken.
Båda säga sig stå för arbetslinjen men bara ett är ett arbetarparti. Socialdemokraterna med sin historia ser människan bakom pinnarna i statistiken. Vi ser att den arbetslöse och den sjuke är mer än en utgift.
Media: Ab, Ab2, SvD, DN, Ex.
Bloggat: Marika på Storstad och Lena S och Johan W och Peter A skriver kring dessa frågor.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Boken om NetRoots och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klasskillnader, klassamhälle, val 2010, Socialdemokraterna, sjuka, arbetslösa, moderaterna,
