 |
| Bit för bit så läggs mitt livs pussel och bilden klarnar |
"Klassresan var inte enkel för mig. Och ikväll så kom svaret. Resan gör att man lämnar en klass men kommer inte till en annan utan blir stående däremellan. Visst kan vi bo i de välmåendes områden. Visst kan vi ha de materiella prylarna och finnas i salongerna. Men är vi med eller ej. En del ser fördelen med att leva emellan klasserna och kunna skåda de bästa ur båda världar medan en del fumlar och kan inte finna sin roll." Så skrev jag för en månad sedan. Men en bit fattades och idag så kom den på plats.
När jag lämnat arbetarklassen i Stockholsmsförorten och förflyttade mitt liv till Vimmerby och fick en ledande position i kommunen så lämnade jag inte bara arbetarklassen utan också min geografi. Men som jag lämnade min klass så kom jag inte till en ny. Likt jag lämnade Stockholm men blev inte Vimmerbybo utan den inflytande. På besök i huvudstaden var jag inte stockholmare igen. Åter så stod jag mellan två städer, två delar av landet som för varandra men samtidigt en oförståelse för varandras behov. Kunde jag vara en länk eller bara en förrädare på två ställen utan att känna tillit. Om jag likt klassresan vände det till den utomstående betraktaren som sanningar kunde säga. En person som kunde få förtroende i båda landsändar?
Den som satte mig på dagens spår var författardebutanten Tomas Bannerhed som rest från den småländska myllan till huvudstaden för att finna livet. Min resa var tvärtom. Med litteraturen som vägledare så bygger jag pusslet om mitt liv. Får förklaringar till vem jag är och varför. Jag finner mig själv och en förvirring byts mot en sakta grundad stolthet. En självkänsla växer fram som jag inte för ett par år sedan trodde var möjlig. Jag var kaxig tog plats men under utan så fanns de ständiga grubblerierna kring vem jag var som person. Jag hade svårt att förlika sig med mig själv utan sökte hela tiden bilder av andra att kopiera. Ja jag är inte klar med mig utan fortfarande söker jag och ibland kan andra ta vid men sakta så börjar jag efter fyrtio levnadsår sakta stå på egna ben. Våga göra egna slutsatser som jag kan stå för. Våga visa min nakenhet i mitt frågande efter vad som kan vara sant och falskt.
Så mellan orter och klasser finner jag mitt liv. Om jag inte ser möjligheterna med detta så kommer jag brytas ner. Det är inte en självklarhet utan ett ifrågasättande av en världsbild. Var din uppväxt trogen, var din klass trogen. Men det var gårdagen. Samtiden står för det klasslösa.
Det ställer till det för en arbetarklass som söker stödet hos de som idag finns mellan klasser. Söker stöd med retorik som vi inte känner når oss. Söker stöd för politik som inte ger mig stöd i landet mellan städerna som finns i mitt hjärta. Här finns röstsplittringen. För vi är inte hela människor som vi var förr. En arbetargrabb från Trångsund. Alla grannar var arbetare, även rörkrökaren med eget företag. Bajen och sossarna var det som gällde. Livet var enkelt. Allt var enkelt svart elle vit, gråskalan minimal. Idag en global gråskala som man flyter omkring på. Glider från höger till vänster, upp till ner färgar och den med regnbågens alla färger. Partierna fastnar i brottstycken på denna färd över skalan. inget består utan allt är en rörelse. Den som finner rörelsens rytmik finner också väljarna.
Bajen sökte sin själ, sossarna sökte sin själ och jag fann sakta min själ.
Livet gick vidare...
Livet gick vidare...
