 |
| Jag sökte på den krokiga vägen |
Jag bodde hemma med min far som hade ett kärlek till flaskan som tog allt mer av vår tid och ekonomi. Jag behövde pengar lånade av polarna gick till en viss gräns och som ni vet "den som är satt i skuld är inte fri". Jag var inte fri. Allt mer så bands jag till grupper som jag egentligen inte ville vara med, men de var tuffa och jag fick en position. Jag blev någon. En sak som var så bra med mig var min feghet. När de andra rökte på så tittade jag på. Idag är jag stolt över min feghet, det var jag inte då. Då ville jag så gärna prova cannabis, men samtidigt fanns en rädsla att jag skulle gilla det och bli fast. Såg hur en del vänner sjönk i träsket. Någon form av medvetenhet fanns hos mig...
Men samtidigt så sökte vi förebilder. När fritidsgården var stängt så drog jag mig ner mot centrum där de andra hängde. Jag fan en trygghet på gården men öppentiderna var inte efter mina behov utan ur fackliga avtal. Sökte kontakt med knarkarna som fanns där på torget. Då var Stockholm värst i Sverige, Huddinge värst i Stockholm och Trångsund där jag bodde värst i Huddinge. Vi både på det värsta stället med de farligaste knarkarna och de var mina vänner... I brist på "goda" förebilder så tog jag dem.
Men så kom den där kvällen då jag bestämde mig för att följa med gänget och ta den där bilen. En kväll som blev en förändring. Inte den jag trodde eller hoppats på. Utan en bättre. Tog oss till andra sidan stan för att inte bli igenkända. Ett ställe där vi skulle vara säkra. Men vi var amatörer. De andra vana biltjuvar men så denna kväll när jag är med så blir det fel. En bil på baksidan av en idrottshall. Så klantigt att inte ta reda på att kvällens träning slutade minuten efter vi lämnat platsen. Inget försprång snart så kom de första blåljusen. För vart kvarter som vi körde så blev de blåa ljusen starkare och fler. Så kom den där korsningen i Enskede. Korsningen där färden tog slut. Om ni ska vara med och sno en bil se till att den har fyra dörrar. Våran hade två... För där satt jag i baksätet och och måste ut innan polisen tog mig. Det försprång som killarna i framsätet hade var som borta när vi lyckades få ner framsättet och kravla oss ur. Lätt snubblande sprang jag och sprang. Kände hur polisen som var efter mig andades. Vågade inte se mig om i oro att tappa fart. Men så runt hörnet så stod det där. Planket på över två meter. Till skillnad mot film så kan man inte flyga över det, i alla fall inte jag. Lagens långa arm tog mig och med handklovar fördes jag till Kronobergshäktet. Jag var nu en tjuv i förvar.
Idag tackar jag polisen som med sin långa arm fångade mig framför ett plank i Enskede. För då kom ändringen. Min feghet räddade mig åter. Jag var för feg för att skvallra men de var ingen som trodde på det. De trodde att jag var en goltupp, men bilden var mer stämmande med en liten kyckling som irrade omkring. För att backa bandet lite så hade jag ett par månader innan kvällen i Sundbyberg blivit medlem i SSU. Hade varit på något möte och blivit mottagen som Peter Högberg. De visste inget om min historia och jag kunde börja en resa på att vara mig själv. Men åter till veckorna efter natten på Kronobergshäktet. Jag var inte längre välkommen tillbaka. En goltupp (även om det inte var sant) skulle man bara spöa. Jag var tvungen att finna nya vägar både bildligt och bokstavligt. Att gå till busshållplatsen nere vid centrum var ingen möjlighet för mig. Genom skogen till en annan hållplats efter centrum för att ta mig till SSU.
Här började resan som tog mig till maktens lokaler. En resa som gick via två folkhögskolor som gav mig modet att tro på mig själv som den jag var. En resa som gjorde att jag fann de förebilder som jag så väl behövde. Att förstå att jag även kunde vara min egen förebild. Resan var inte rak utan krokig och många gånger så undrade jag om jag var på rätt väg. För med den resa som jag startat följde ansvar och de kunde vara jobbigt. Att inte vara fri. Om jag nu var så fri på torget i Trångsund med galna knarkare omkring mig..
Om denna resa inledde jag idag en konferens kring unga och politiker. Jag blottade mig själv och på ett sätt så är det i den processen som jag finner nya vägar till politiken. Jag har skrivit om min klassresa. Från en förortsunge till en välmående medelklass med position i maktens boning i form av landstingsstyrelse och kommunstyrelse. Att gjort den geografiska resan där jag lämnade min barndom. Allt som allt så påverkar detta även hur jag ser på politiken. Sakta så kommer det nya tankar kring hur vi ska gå vidare med politiken. Hur vi ska bli attraktiva. Hur jag ser på unga och kadaverdisciplin och mer poliser inte är lösningar på sikt. Hur fångar vi de unga som inte kan leva i boxen som vi så gärna ställer fram. Antingen så kväver vi dem eller så flyr de. Jag var i zonen. Fritidsgården var en kanal för mig. Men SSU blev stället som lät mig vara utanför boxen utan att låta mig tappa taget. Vidare till folkbildningen som gav mig verktygen att ta in kunskap.
När man skådar bakåt och gör det rätt så finner man vägen framåt.
Skådar man fel så fastnar man.
