Suttit två timmar på Astrid Lindgrens Näs och lyssnat på Börje Ahlstedt. Visste inte vad som väntade mig utan hade ett öppet sinne men lite i bakhuvudet kring skriverierna i media. Men bilden stämde inte. Framme på scenen satt en ödmjuk herre, som självklart tog plats men hade en värme och kärlek till sin publik. Vet inte om jag kan skriva detta men jag såg mig själv i Börje Ahlstedt. Arbetargrabben med bristande självförtroende som söker stöd och beröm. Mannen som har svårt att se sig själv utan lätt flyr in i roller. Jag tog svängen själv över teatern mot politiken. Sittande där så ser jag mig själv under min uppväxt. Brister i hemmet med skilsmässa och en far som tar till flaskan. Ingen som finns där och ger mig det stöd som alla tonåringar behöver när de ska frigöra sig.
Men ur detta så växer en individ som vill uttrycka sig, som har en åsikt om världen och det som möter honom. Börje Ahlstedt genom teatern och jag genom politiken. Det känns märkligt att sitta och lyssna på en av våra ledande skådespelare som är så tydlig med sin arbetarklass bakgrund. Det finns få som vill stå för sin bakgrund. Den stolthet som fanns för att tillhöra arbetarklassen och vara en av dem som varit med och byggt samhället från grunden finns inte kvar. Självklart så är klassgränserna betydligt otydligare idag och vem som idag är arbetare och vem som är direktör är inte lika självklar. Invandrar som tvingas öppna ett gatukök för ingen vill anställa honom är han arbetare eller direktör. Men det finns en tydlig underklass som saknar inflytande över sin vardag en klass som är beroende av andras handling och inte själva kan styra över sitt liv. Börje Ahlstedt uttryckte det så klokt ” Att beröva människan en uppgift”. Arbetslösheten och på bekostnad av sänkt skatt var en bild som han målade upp. För honom var det så förkastligt att inte ge människor en uppgift. Arbetslösheten var för honom samhälles cancersvulst. Allt grundat från sin uppväxt på lilla Essingen. Det borde vara en självklarhet för varje socialdemokrat att brinna för detta på detta sätt. Men vi sitter fast i ett sökande efter nått.
En av hans tankar var att vi lyfter genom vår omgivning. Det gällde både skådespeleriet som att vara som människa. För mig var det klockrent utifrån de socialdemokratiska värderingarna om att man växer genom kollektivet.
Sammantaget en bra kväll som lyfte mig och många fler. Vi fick en ny bild av Börje Ahlstedt. Men inte bara en bild av personen utan det som kändes än viktigare ta del av hans tankar. Tankar som skulle ge en varmare samhälle om vi tog dem till oss. Funderar på hur de borgerliga som var på plats reagerade på denna kväll. För den var inte särkilt moderat.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Börje Ahlstedt, socialdemokratin, arbetarklass, arbetslöshet, kultur, Astrid Lindgren, Astrid Lindgrens Näs,
