Jag skolkade ännu en lektion och vandrade fram i ekande korridorer på Larsboda skolan. Kollade efter andra själar som tröttnat på de monotona manglandet från lärarna bakom sina kateder. Jag var inte dum men skolan var inte min värld. Jag kände inte att jag växte utan stryptes. Allt från mobbad till att jag kände mig dum. Så när jag lämnade en korridor och kom ut i trapphallen för att ta mig till nästa våning så satt de där. Ett bokbord som skulle förändra mitt liv. Jag visste det inte då men den underskriften om att bli medlem i SSU skulle leda mig vidare i livet på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Jag var en unge, ungdom med bristande självförtroende spinkig, glasögon, skilsmässobarn och en försupen far. Mitt umgänge var ofta på fel sida strecket och jag vajade på sträcket. inte av moral utan mer av feghet, en feghet som jag idag tackar för. Men jag klev över linjen och blev straffad i gänget av det stämplad som en skvallrare jagade de mig. Det var då som SSU blev den möjlighet till socialt umgänge. Nya vänner som såg mig för den jag var. Jag blev en person som började få mig en roll i gemenskapen. Jag började betyda något. Jag var inte bara den som hängde med utan nu fick jag frågan om att vara med och leda. Jag fick gå på kurser som jag kunde ta till mig. Jag utvecklades som person och sakta så började min resa mot att bli politiker. Att ta sig till hantverket att leda möten, tolka budgetar och sätta dem i ett ideologiskt sammanhang. Att en dag upptäcka att de man säger tas på allvar och omvandlas till praktisk politik var stort för mig och är än idag.
Idag har jag en framträdande roll som socialdemokratisk bloggare (Inte illa för en som lämnade grundskolan med etta i svenska). Jag tycker och har läsare. Har politiska uppdrag som gör att jag kan ha förmånen att ägna mig åt politiken på heltid. Tror att jag kan fortfarande ha en fot i verkligheten och att jag aldrig kommer glömma min uppväxt. Jag vill leva som jag lär och är livrädd för skelett i garderoben kopplade till min politiska vardag. Jag säger hellre nej och gör det gratis än riskera något.
Jag vill vara arbetargrabben som visar att man kan kliva upp och göra nytta. Att man kan bli framgångsrik utan att passera skuggzoner. Jag skaffade och skaffar mig förebilder. Är inte beläst utan lyssnar på de som jag har förtroende för. Så när mitt parti nu skramlar så skramlar jag. Jag mötte en gammal man som var medlem i partiet. Han berättade att han gråtit över de som sker i partiet. De tar så hårt oavsett vad som gjorts eller inte gjorts. Det som sker gör mitt politiska liv så mycket svårare. försvaret av väljarnas åsikt gentemot partimaskinen som sluter sig. Försvaret av Juholt gentemot väljarkåren som köper medias bild med hull och hår. Förtroende...
Jag står där emellan och vet inte vad som stämmer eller ej. En oro vad som komma skall. Jag vill så gärna brottas med Juholt i programkommissionens arbete. Jag vill säga till Carin Jämtin att hon har fel/rätt i hur partiets organisation ska se ut. Men allt jag får är ett försvar, förklaring om ett kvitto eller två. Jag vill inte, jag är trött...
Jag är socialdemokrat, jag är politiker,
jag vill föra det politiska samtalet, jag vill utvecklas.
Bloggat: Viktor Tullgren som ger oss resan.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Nystart, personligt, krönika, Håkan Juholt, Carin Jämtin,
