Vem är jag på nätet? Frågan har efter de senaste dagarnas
turbulens blivit relevant efter att journalisten Niklas Svensson blockerat mig
på Twitter och jag på en fråga till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen
undrat över agerandet? Men svaret var att det var ett privat twitterkonto. Men
finns det privata twitterkonton och hur ställer sig det till den lagstiftning
som finns? Försöker på någon form av summering...
Jag trodde jag följde journalisten på expressen och i mina
tweetar samtalade med en journalist och vaktade min tunga. Jag var aldrig
privat med Niklas Svensson. Men Thomas Mattsson och även Niklas Svensson
svänger nu och hävdar att det var ett privat konto. Jag hade aldrig valt att följa privatpersonen Niklas Svensson för så intressant är han inte, utan det var journalisten och makthavaren Niklas Svensson som jag valde att följa. Men när blir Twitter
privat? För mig är Twitter höjden av öppenhet och sociala medier. Är mitt
Twitterkonto privat Svaret är nej. För mig är man aldrig privat i sociala
medier för det ligger i sakens natur.
Men nu när allt fler reportrar söker upp oss politiker och
opinionsbildare som är verksamma inom sociala medier är det en undran i vilken
roll de gör det. Är det som i fallet med Niklas Svensson som privatperson? Om
jag vetat att han var privatpersonen så hade jag kanske inte pratat om politik
utan barn, skola och hemmet… Nja, nog inte och vet inte ens om jag haft en
dialog med honom.
Så det som hänt de senaste dagarna är bra och leder till
frågor om det nya landskapet som vi befinner oss i. Ett landskap som suddar ut
gränsen mellan privat och profession. Jag var för min del tydlig när jag gav
mig på de sociala medierna att det var en plattform för att föra fram mina
politiska tankar. Inget privat passerande, inga bilder på familjen.
Men det som jag undrar över är hur man på redaktionerna
hanterar denna typ av frågeställningar där plötsligt redaktionens interna liv
blir offentligt och research mycket väl kan publiceras som det nog inte var
tänkt från början. Vi ser oredan som min publicering av den bristfälliga
enkäten från Niklas Svensson som ledde till en blockad av mig och andra ledande
bloggare inom socialdemokratin. Att inte klara hantera det man kräver av andra.
Att inte klara att bli granskad som vi politiker granskas dagligen. Kan tänka
mig att det idag förs samtal på redaktionerna kring hur man fortsättningsvis
ska finnas inom sociala medier. Att det kommer sluta är ingen väg att gå utan
det handlar om en utveckling som innebär att ingen i framtiden sitter ensam på
sanningen och nyheten är allas. Detta borde leda till att snabbheten tappar i
intresse och fördjupningen blir viktigare och där samspelet mellan traditionell
media och vi som finns inom de sociala medierna kan utvecklas till något
spännande. Men för att komma dit krävs det att man inte blockar de som inte
delar din åsikt. Gäller även oss bloggare, om ni frågar mig.
Så Niklas Svensson var inte mogen sociala medier och vad det
skulle innebära för honom som makthavare. Att själv behöva stå till svars och
inte längre få vara den granskade utan den som blev granskad. så länge han var herre på täppan gick det bra, men sedan... Flera
journalister har fått se denna granskning. Vi vet Anette Holmqvist på
Aftonbladet efter hennes granskning av Juholts räkningar. Så det är en ny
verklighet som den skyddade journalisten vaknar upp till…
Säkert inte det sista på detta ämne men en avstämning kan man kalla det...
Tidigare på detta: Niklas Svensson, Expressen blockar mig. Är det ok Thomas Mattson?,
Media: Second-opinion där jag och Johan Westerholm skriver om journalistiken, Aftonbladets ledarblogg.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om media, mediakritik, Niklas Svensson, Expressen,
