Men nu grubblar jag över de Stockholm som jag mött. Har svårt att sätta greppet om det. En känsla som jag bär med mig är om svenska fungerar? Inte på grund av invandringen utan att många man möter i butiker, restauranger och hotell möter en med engelska och hur lätt man svarar. Det gör att resan får ett internationellt över sig som jag än inte vet om jag tycker det är positivt eller ej. Visst finns det en tjusning med det hela men samtidigt så är det inte mitt Stockholm som jag växte upp till. Vidare så är det en bild av en ökad segration mellan vi som har och de som inte har. Bilden av alla dessa tiggare som möter en vart man än går. Det som skrämmer mig är min egen tanke. Är de fattiga eller bluffar de alternativt finns det en gangster bakom som tar alla pengar? Denna misstro som växer inom mig. Om bilden sann eller falsk gör detsamma utan hur jag sakta i min tanke börjar odla en misstro mot min omgivning och särskilt de som har det sämre än jag. Jag far illa över mina tankar och vet inte vad kan göras.
I debatten så försvarar jag alltid med aphjärnan de svaga och argumenten sitter som de ska, som jag blivit inlärd. I grunden är det också min människosyn som jag vill ha den. Så när jag kommer till Stockholm så prövas min tro på människan gång på gång och jag blir svagare. Jag stannar upp i min tanke och undrar vad de gör här? Hur hamnade de här i gathörnet med den lilla plåtburken? Vad är deras historia. Ofta en gammal , mycket gammal, kvinna med gles tandrad som med sitt bedjande leende söker kontakt och framför allt mina pengar. Jag vänder ofta bort blicken. En bekant berättade för min fru att hon gav alla som tiggde en slant. Jag grubblande hur länge sedan hon var i Stockholm för de skulle bli dyrt även om det inte var stora summor per individ. För var besök som jag gör så har de ökat och sitter allt mer på märkliga ställen. Det finns inte längre en frizon utan överallt möter man dessa individer med sin plåtburk. Oavsett skälet så sitter de där och ställer till det för mig. Vet inte om stockholmarna ser dem som jag eller om de blivit ett naturligt inslag i vardagen. Blivit helt apatiska till det hela. Visst finns det de inom politiken som vill göra rent på gatorna från alla dessa tiggare. Allt utifrån att de förfular, inte en tanke till orsaken. Visst vore det skönt för mig då mina tankar skulle vara mer fridfulla.
Sist så kan jag konstatera att en insats på Medborgarplatsen i går kväll hade mer poliser än de samlade i Kalmar län, om jag ska raljera lite. Det visar på hur stora skillnaderna är. Vidare så vore en dokumentär om hotellgästen beteende vid frukosten rendera poäng. Ty där kommer reptilhjärnan fram fullständigt. Slagsmålet om korven och den fullständiga egoismen är där. Hur man överlåter allt hyfs till någon annan. Den feta medelklassen beter sig som de vore fattigjonen som kom på besök i Katthult på det stora Tabberaset. Så lämnas frukosten och tar sig ut och där sitter den tiggande, blicken åt ett annat håll och rapar lite prinskorv med sikte på butikerna. Tåget verkar komma i tid och snart sitter jag i soffan slappande med ömma fötter och ett glas rött i handen. Vi kommer prata om Jesus Christ Superstar och Skyfall med Bond. Säkert lite om mat och kläder men inga ord om de tiggande som följde vägen fram genom Stockholm. I Vimmerby har vi än inga tiggare, möjligen så spelar någon utan för Systembolaget...
Läs även Johan Westerholm som snuddar i ämnet...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby
Skickat via Blogsy
